Ragnar växte upp på Lilla Nygatan, som enda barnet. Hans mamma dog när Ragnar bara var åtta och pappan när sonen var 18. Då flyttade Ragnar till en farbror och faster och bodde där tills han och hustrun Anita flyttade ihop.
Reutermo är ett ovanligt namn.
– Vi hette Pettersson tidigare. Men mina farbröder bytte till Reutermo och då tog jag det också. Det är ett skitnamn, för krångligt. Folk stavar fel och skriver Röjtermo och allt möjligt, säger Ragnar som har nära till slagfärdiga kommentarer.
Skolgången på Södra skolan fungerade bra.
– Jag hade skapliga betyg så mormor tyckte att jag skulle tenta till läroverket. Det gjorde jag och kom in.
Ragnar beskriver sig som en inte ointresserad, men lat läroverkselev. Det medförde att han misslyckades på flera prov och tvingades göra en omtenta.
– Den höll jag på att missa. Vi var ute och spelade fotboll när en kompis sa ”Skulle inte du vara på skolan nu?”
Det blev en svettig cykeltur till läroverket.
– Helt i onödan, för jag körde. Farsan blev förbannad och sa att jag fick skaffa mig ett jobb. Jag fick ett som kontorsvakt på Kraftbolaget, ett springschasjobb fast med finare namn.
Med facit i hand var det nog bra att han körde på omtentan. För här började ett yrkesliv som Ragnar är väldigt nöjd med. Så småningom kom han till lönekontoret och därefter till moderbolaget Vattenfalls kundtjänst.
– Jag trivdes med att prata med folk och en del trivdes nog att prata med mig också.
Det har blivit mycket idrottande genom åren. Vattenfall hade en livaktig idrottsförening och via den deltog Ragnar i många olika sporter. Som pensionär spelade han golf några år.
I pojkåren handlade det mycket om fotboll tillsammans med kompisar. Först i 20-årsåldern blev det klubbfotboll, i BK Zeros.
Hur var du som spelare?
– Jag small på, men var juste. Och så hade jag rätt bra tillslag och försökte passa bollen till spelare med rätt tröjfärg. Men jag var inte så bra på huvudet eller tillräckligt snabb.
Det blev många matcher i både A- och B-lag.
– Jag spelade i reservlaget ganska länge, tills jag var en bra bit över 30 år.
Kärleken till Zeros dog inte när Ragnar slutade spela. På 80-talet var han med och bildade stödföreningen Gamla Zerositer och var dess ordförande i många år.
– Vi ordnade lotterier och bilbingo på Z-parken. Ett tag hade vi loppis.
Hustrun Anita sitter med vid vår pratstund. Hon och Ragnar träffades på danser i Motala. Men det dröjde innan de blev ett par.
– Jag var ute efter den flickan tidigt. Men hon hade inte så god smak först, säger Ragnar och ler det där återkommande, smygande leendet som är svårt att fånga på bild.
Första gemensamma bostaden, 1955, blev en tvåa på Norrängsgatan. Sonen Magnus, föddes 1958. I mitten av 60-talet gick flytten till ett radhus på Herrgårdsgatan och familjen utökades med Carin och Åsa. 1979 flyttade de alla till en villa på Fågelsångsvägen där Ragnar och Anita fortfarande bor.
– Det är inte mycket att göra i trädgården och vi har en som klipper gräset åt oss.
Vilka är dina uppgifter inomhus då?
– Jag gör inte ett förbannat dugg, förutom kommer med glada tillrop till Anita.
Anita justerar upp uttalandet lite.
– Visst är du lat. Men du hjälpte till mer förut när du såg bättre.
Det där med synen är ett problem. Ragnar är blind på ett öga och har bara 30 procents syn på det andra. Trots det läser han lokaltidningen noggrant varje dag, med hjälp av förstoringsglas.
– Det tar en bra stund. Men det mesta går med glatt humör.
Vad gör du mer på dagarna?
– Om Anita får berätta så sitter jag mest där, säger han och pekar på sitt favorithörn av soffan.
– Lite sanning ligger det väl i det.
Där blir det förutom tidningsläsning även teve-tittande och radiolyssnande.
– Och ibland hörs det muntra yxhugg därute, när jag är ute och ordnar några pinnar till brasan.
Promenader däremot, är han inte mycket för.
– Anita driver ut mig ibland, men jag har aldrig varit så förtjust i det. Det blir väl lite mer när vi bor i sommarstugan i Djurkälla på somrarna.
Ovilligheten kan i viss mån även skyllas på dålig balans.
– Jag använder käpp och rollator ute och så har jag en innekäpp också.
Hur firas 90-årsdagen?
– Vi ska inte vara hemma. Barnen ordnar något, var vet jag inte.
En trevlig pratstund med många skratt är avslutad. Reportern ska tillbaka till redaktionen för att börja skriva. Ragnar står i dörren och säger hejdå.
– Glöm inte att sockra artikeln ordentligt! säger han.