Klockan är strax före tio på onsdagförmiddagen. Prästen Jonas Agestam rullar in med bilen på Kolmårdsanstaltens parkeringen. Om drygt en halvtimme börjar gudstjänsten. Varje onsdag är det dags.
– Det brukar komma mellan tio och tjugo intagna. Men egentligen är det inte antalet som är viktigast utan varje möte, konstaterar han.
Och det har blivit ett antal möten i den här miljön för Jonas Agestam. 2007 tillträdde han tjänsten som anstalts- och häktespräst. Den ingår som en del i den tjänst han har som församlingpräst. 35 procent av arbetstiden är vikt för att just besöka intagna eller häktade.
– Jag har tidigare arbetat med ungdomar med särskilda behov så det kändes rätt att tacka ja till den här tjänsten, förklarar han.
Två dagar i veckan är vikta för häktet i Norrköping. Det blir många inbokade samtal.
– Det finns ett stort behov. Ibland känner jag mig otillräcklig. Jag vill hinna med mer. De flesta vi möter är väldigt sköra, säger han.
Större delen av onsdagarna är Jonas således på Kolmårdsanstalten.
– Efter gudstjänsten är det fika, sedan stannar jag kvar en bit in på eftermiddagen. Då brukar det bli en hel del spontana samtal. Här har vi inte längre inbokade samtal, men de som vill prata brukar komma ändå, säger han och visar in på anstalten, som en gång varit ett sanatorium.
– Hallå, kul att se dig, hörs flera röster när Jonas passerar några av de intagna. Jonas ler tillbaka och svarar "detsamma".
Andaktsrummet är i själva verket en skolsal. Men i ena hörnet finns ett litet "altare" med ett kors. Och snart har det fått sällskap av en ikon och en liten korg med ljus.
Jonas tänder ett stort ljus i ljushållaren bredvid. Snart fylls den av fler ljus, när de intagna står på rad för att tända.
Så kommer pastor Pelle Bark in. Han ska leda dagens gudstjänst, men hinner slå sig ner bredvid Jonas och reflektera över att jobba i den här miljön.
– Ingen skrattar åt Gud på ett sjukhus, jag har samma känsla här. Och inget är för svårt att prata om, säger han.
Jonas tillägger:
– Jag upplever att behovet av andlig längtan är mycket större innanför murarna än utanför. Många har en fasad, ibland hård men släpper den när vi firar gudstjänst. Det kan bero på att det finns en skörhet bakom.
Så knackar det på dörren och snart har en handfull personer tagit plats i andaktsrummet.
– Det här är veckans höjdpunkt, något som bryter vardagen, det är det vi ser fram emot. Att få sjunga och prata. Vi blir sedda med värdighet trots att vi sitter här, säger en av de yngre i skaran, som om några dagar ska få en kort permission.
Kantor Ingrid Gårsjö tar plats vid elpianot och frågar om det finns önskemål om psalm.
– "En vänlig grönskas rika dräkt", föreslår en av de äldre.
Med inlevelse och säker ton tar han så kommandot och snart sjunger alla med. Sedan delar han med sig av sin livshistoria, som handlar om hur det är att inte orka ta sig upp för livets ibland långa backe, känslan av ensamhet men också om insikten av att ta rätt beslut.
När det är dags för textläsning är det inte svårt att få frivilliga att läsa högt ur psalmboken. Efteråt följer en diskussion.
– Vad tycker ni att det är värt att ta en fajt för? frågar Pelle Bark.
– För sina barn, svarar en.
– Att klara av att komma tillbaka till sitt jobb, svarar en annan.
– Att inte hamna här igen, svarar den yngre internen, som börjat räknar ner till några timmars stundande frihet.