Heta duster på isen när Motala AIF Hockey spelar fångat från platsen mellan avbytarbåsen, Julia Kagebecks egen plats.
– Jag såg en affisch om Motala hockey och deras matcher, säger Julia Kagebeck.
Hon tog en kontakt med laget för att fråga om hon fick fotografera deras matcher och fick ett ja.
Julia är inte den framfusiga sorten utan började lite försiktigt från läktaren, irriterad på plexiglaset. Efter någon match tog hon mod till sig och kontaktade en vaktmästare som direkt sa ”varför har du inte sagt något, kom” och drog henne med sig.
– Nu får jag stå i båset, eller mellan Motalas och motståndarnas bås. Där står jag i hockeyhjälm, visir och kamera.
Julia har blivit en i gänget. Det har hänt att spelare i motståndarlaget kommit med kommentarer mot henne men då har de fått med Motalakillarna att göra.
– Hon är vår fotograf, henne låter ni bli säger de, berättar hon.
När hon för en tid sedan tvingades vara hemma för att hon var förkyld kom svaret direkt ”du måste bli frisk snart, vi vill att du ska vara här”.
Julia rör sig mycket i Motala, gärna till fots.
– Jag fotograferar naturen i alla dess former, vatten, Motalabron, Charlottenborg har mycket fint. Jag fotar amatörteater, pappa håller på med det och jag har börjat fotografera mammas blommor.
Vatten i alla varianter, från stilla som här till häftiga vågor som skvätter, är något av det som Julia Kagebeck gilla att fotografera.
Numera blir det även en hel del hästar.
– Jag arbetstränar på Korsbäcks ponnyridningsklubb och har fått en stor kärlek till hästarna.
Julia berättar om hur hon 2016 föll i en trappa och drabbades av kotfrakturer och skador på nervsystemet. Olyckan ledde till flera operationer.
– Nu, fem år senare, har jag kronisk smärta. Men jag kan inte gå runt och tycka synd om mig själv, då blir jag bara bitter.
Hennes skador, och att hon har autism, påverkar henne mycket. Men på eget initiativ fick hon praktikplats i stallet för några månader sedan.
– Nu mår jag bättre. Min chef Maria Holmertz ger mig förtroende, och mitt självförtroende är mycket bättre. Sen får jag väldigt mycket kärlek av hästarna, är man ledsen så känner de av det, säger hon och berättar om fölet som alltid vill ha en puss.
– Vi har en häst som är tjurig och inte vill gå ut. Då säger jag att ”nu är det så att nu ska du gå ut”, och så fortsätter jag att prata med den hela vägen ut i hagen.
Att prata in styrka och vilja i hästen ger henne själv styrka.
Med en linsboll, eller lensball, fångas motivet på att annorlunda och spännande sätt.
Intresset för foto började redan när Julia var i 5-6-årsåldern och lekte med farfars analoga kamera. Konfirmationspresenten var en kompaktkamera, sen togs bilderna med mobilen. När hon fyllde 18 kom den efterlängtade systemkameran som senare bytts ut mot en ny. Ytterligare objektiv finns i ryggsäcken men någon stor utrustning har hon inte. Hon berättar att hon fått tråkiga kommentarer från andra fotografer om att hon inte haft tillräckligt bra utrustning, speciellt när hon tidigare fotograferade bandy.
– Då slutade jag fota bandy, jag vill inte vara bland dem som gör narr av mig. Man kan vara en dryg jävel som tar bra foton med en dyr kamera. Men man kan också vara en snäll som tar bra bilder med en mindre utrustning. Jag har inte lika fina objektiv för det har jag inte råd med.
Men vid hockeyrinken är det något annat och den blyga Julia som egentligen inte vill synas vill ändå stå i rampljuset.
– Min största dröm är att vara på en livesänd HV71-match och få stå i båset och fota. Då vet jag att jag blir filmad också. Jag vill synas som fotograf Julia Kagebeck. Jag tror att det sitter i min autism, man går in i en roll som fotograf och då vill jag bli filmad.