Med pigga ögon och ett knivskarpt minne tar sig Hervor Leckström från Linköping an uppgiften att berätta historien som tar sin början när Anna Theresia Christoffersson föds på Marstrand 1899.

– Det var fattigt när mamma växte upp. När hon var fem år blev hon utlånad till en moster som var lärarinna i Värmland. Hon berättade för mig att hon åkte dit i släde med en vargskinnspäls över sig en kall vinterdag.

Det fanns inte så mycket att göra för en femåring utan hon fick sitta med i klassrummet i den lilla byskolan när mostern undervisade.

– Mostern kanske inte var den bästa mamman men hon var en bra lärarinna och mamma fick en bra studiemiljö hos henne. Som nioåring hade hon läst både Iliaden och Odysséen.

När Anna fyllde tretton år ville mostern att hon skulle ta realexamen. Anna ville i stället hem till sin familj på Marstrand. Hon fick jobb som barnflicka i en välbeställd familj som hade sommarnöje på ön och efter sommaren följde hon med familjen till Örebro.

– Hon blev bra behandlad i familjen, hon lärde sig allt om hushållsarbete och att laga mat. Ett av barnen i familjen hette Hervor så det är därifrån jag fått mitt namn.

I Marstrand hade barnaskaran växt till nio, Annas pappa Carl-August hade lyckats skaffa ett hus till den stora familjen men också blivit sparkad från sitt jobb som polis, efter att han och två kollegor blivit påkomna med att bränna brännvin på polisstationen.

1920 var Anna tillbaka i Marstrand och fick jobb på restaurangen Stadshuset. Marstrand var en badort och semesterparadis för rika människor så jobbet på restaurangen genererade en bra inkomst för Anna.

– Det kom alla möjliga kända människor till restaurangen, folk från hovet, Svenska Dagbladets chefredaktör Helmer Key och Selma Lagerlöf. De hade gott om pengar och gav bra dricks.

Året efter Annas återkomst dog Carl-August. Han begravdes på fattigkyrkogården men efter ett år hade Anna tjänat ihop så mycket pengar att han kunde flyttas till kyrkogården vid kyrkan.

– 1925 fick min mormor Berea cancer och på sin dödsbädd sa hon till mamma: Du tar väl hand om barnen? Du är den enda som kan göra det.

Livet gick vidare med Anna som försörjare till den stora barnaskaran. En dag steg Roland Hansson – underofficer i Skeppsgossekåren (en organisation inom flottan med uppgift att värva och utbilda unga pojkar i sjömanskap) in i restaurangen.

– Det blev kärlek mellan dem och mamma blev med barn. Roland åkte iväg med en ubåt men mamma fick brev från honom om att de kunde gifta sig, men han ville inte ta hand om mammas syskon. Mamma som hade lovat ta hand om familjen tackade då nej till giftermål. Eftersom det var en skam med utomäktenskapliga barn så åkte mamma till Stockholm och 1926 föddes jag.

Det dröjde dock inte länge innan Anna fick ett brev från sina syskon med uppmaningen att hon skulle komma tillbaka och ta ungen med sig.

– Jag hade en fin barndom. Alla mina mostrar och morbröder tog hand om mig och jag hade stor frihet att leka på ön, så länge jag inte gick för nära kajen eller till grannar som hade tbc. Ingen pratade om pappa men jag saknade honom aldrig. Jag hade sex stycken pappor i mina morbröder.

I mitten av 1930 köpte Stadshusets ägare Centralhotellet på Repslagaregatan i Linköping och Anna fick erbjudande att följa med och jobba.

– Vi bodde där och efter några år köpte mamma hotellet och blev direktör. Det fanns en restaurang och hon lagade maten själv. Hon var väldigt arbetsam och jobbade från morgon till kväll.

När Hervor själv skaffade familj föreslog hon att det kanske var dags för Anna att trappa ner på det slitsamma arbetet på hotellet.

– Sen var mor i min familj varje dag utom lördagar ända tills yngsta sonen tog studenten. Hon städade, tog hand om barnen och lagade all mat. Hon var en speciell människa som gick mot strömmen och alltid var vänlig, lugn och värdig.

Anna dog 1992 och begravdes på kyrkogården i Marstrand. Här skulle den här historien kunna vara slut. Hervors pappa hade aldrig berättat för sin familj att han hade ett barn sen tidigare, så det blev lite av en chock för dem när de genom släktforskning hittade Hervor.

– De ringde för fyra år sedan och ville träffas. Jag fick en familj till på ålderns höst. Det var en glädje utan dess like att få träffa dem. Min halvsyster Dagmar och jag har så mycket att prata om. Jag har berättat allt jag vet för henne och jag har fått reda på mycket om pappa. Så slutar sagan om min mamma.