Året är 1955 och den då 16-åriga Jan Lindström är på väg till Motala Verkstad, det område som idag kallas för Gamla Motala Verkstad, för att söka jobb. Han har precis slutat skolan och att söka arbete i så ung ålder är lika självklart som att solen gick upp på morgonen.
– Det var ju så man gjorde. Jag var nere på fredagen och sökte jobb, och så fick jag börja på måndagen, så det gick undan, skrattar Jan och fortsätter:
– Jag började som springschas första året. Sedan var det verkstadsskolan i tre år.
Efter utbildningen var han garanterad jobb och började arbeta på reparationsavdelningen.
– Vi hade hand om och reparerade i gjuteriet, martinugnen och valsverken. Det var fullt upp med gamla maskiner, det var ju gamla grejer redan då.
Hur var arbetsförhållandena?
– Skitigt var det, gjuteriet var extremt. Man kallade ju Motala Verkstad för "sotis", allt var skitigt. Vad man än tog i så blev man kolsvart.
– Nej man fick inte vara rädd för att bli smutsig, fyller Roger i och skrattar även om hans arbete som svetsare ofta innebar lite renare förhållanden.
Jans arbetsuppgifter som reparationssvarvare varierade mycket, ofta jobbade han på hög höjd i kranarna som gick i verkstadstaket.
– Vi arbetade tolvtimmars treskift. Då fick man gå upp på natten och riva en kran där ett hjul gått sönder och sedan ned och svarva en ny bussning, och sedan upp igen. Det var inte många nätter man hade det lugnt, det gick i ett. Så fort man hade tagit kaffe så kom de in och skrek om att det hade gått sönder saker. Så det var bara att svälja kaffet och gå ut.
Jan berättar att de alltid arbetade tre och tre då de inte fick vara ensamma.
– Men det var inte tal om att binda fast sig där uppe. Det var läskigt, och det hände olyckor. Vi stängde ju av just den kranen som vi arbetade på, men så kunde det komma en ny kran och buffa till den som var avstängd. Då skakade det rejält, det var otäckt.
Var det värt riskerna att arbeta så?
– Ja det var så ju så det var. Ingen visste något annat och det skulle ju göras.
Roger började arbeta på Motala Verkstad 1965.
– Jag hamnade där för att de behövde rörsvetsare eftersom man byggde mycket sjöpannor på den tiden. Det var pannor till turbindrivna tankbåtar. Vi byggde dem på verkstan, sedan åkte vi iväg för att montera dem.
Roger minns ett arbete särskilt väl.
– Vi skulle leverera en stor panna till Uddevallavarvet. När den skulle skickas iväg fick vi ta ned en stor del av en vägg på Motala Verkstad för att få ut den, sedan fick den gå på ponton till Uddevalla. När det gått några dagar så fick vi åka ned och ta emot den då den skulle sättas in i ett fartyg som var 330 meter långt. Men när vi fick in den i båten så var det som att lägga in en tändsticksask, skrattar Roger och fortsätter:
– Det var lite lustigt att se en så stor tank bli så liten.
Vad skulle du säga var det bästa med ditt arbete?
– Friheten, vi skötte oss själva till stor del, säger Roger.
Roger är en av de verkstadsarbetare som fångats på fotografen Jean Hermanssons bilder från trappan vid stämpelklockan i Gamla Motala Verkstad. Nils Petter Löfstedt, som förvaltar fotoarvet efter Hermansson, har dokumenterat tillfället då Roger fick se bilden på sig själv för första gången i serien "Himlens mörkrum – bilder ur arkivet".
– Jag kollade på klockan på bilden och såg att den var tio i nio, så vi skulle ha frukost. Då hade vi tolv minuter på oss.
Visste du om att den bilden fanns?
– Nej det visste jag inte. Det var rätt kul att få se sig själv från den tiden, säger Roger.
Något som både Roger och Jan ser tillbaka på med värme är gemenskapen som fanns på arbetsplatsen.
– Vi hade riktigt bra arbetskollegor, även chefer som man kom överens med väldigt bra. De kunde skälla ena stunden för att sedan komma tillbaka och be om ursäkt, precis som vi fick göra mot dem, säger Roger.
– Sammanhållningen och gemenskapen va ju A och O. Det blev vänner för livet både på och utanför jobbet. Det är ju folk man umgås med fortfarande, säger Jan.
– Det är väl klart att det fanns ett och annat rötägg, men man tog hand om alla ändå. Jag tror sammanhållningen har försvunnit på många arbetsplatser. Det ser inte likadant ut nu som det gjorde då, säger Roger.
Inom Motala Verkstad hade man olika föreningar och aktiviteter som arrangerades. I början av 60-talet var det cirka 2 500 personer anställda och en del av gemenskapen var de kända smeknamnen som arbetarna fick.
– Jag fick ju välja smeknamn. Jag fick min fars "Biffen". När jag började fick jag gå bort till Stålfarfar och han hade en stor lunta där han slog han fram fyra andra namn som jag inte ville ha, så jag föreslog "Biffen". "Vill du ha det då?" sa han då och skrev upp det och strök de fyra andra. Sedan låste han in det i ett särskilt skåp.
– Mitt namn "Bläckfisken" kom från att vi byggde en lyftanordning som fick många armar, säger Roger.
De berättar att vissa smeknamn aldrig lämnade verkstadsområdet.
– Det kunde ju vara väldigt fula en del, de var förskräckliga. Man visste inte vad gubbarna hette på riktigt, det var öknamnen som gällde, säger Jan.