Han har nog musiken i blodet.

– Det var mycket musik hemma, säger Göran Friman.

– Pappa var bokbindare med egen firma och dirigent för manskören hemma i Finspång och han sjöng i kyrkokören.

Inte nog med det: farfar och farfars bror – som Göran aldrig träffade – var västmanländska spelmän. Det finns fiolstycken av Erik och Oskar Karlsson nedtecknade.

– I sjätte klass skulle man uppge sitt önskeyrke och jag ville bli musikdirektör. Det kände jag till att man kunde bli. Jag hade funderingar på arkitekt också eftersom jag höll på och byggde, inte efter ritningar utan helt fritt, med meccano och lego. 

Men efter gymnasiet, med språkstudier i tyska, franska, engelska och latin, blev det Musikhögskolan i Stockholm i fem år. 1978 var Göran Friman utexaminerad musikdirektör, i en av de sista kullarna med den titeln innan den försvann. En klasskompis var Anders Eljas, känd som arrangör av Benny Anderssons och Björn Ulvaeus musik.

Om man summerar Görans tid som musiklärare på Kulturskolan i Motala får man siffran 25 år, men då måste man addera 7 + 12 + 6.

– Jag har sökt mig vidare två gånger för att fylla på med nya erfarenheter och kunskaper, men nu har jag varit där sedan 2013.

Efter examen 1978 kom han till Motala, mycket för att dåvarande flickvännen utbildade sig till sjuksköterska i Linköping.  Det blev sju år som musiklärare i Motala, med piano, klarinett, ensemblespel, kör och musikteori. Men sedan bar det av tillbaka till Stockholm.

– Jag pluggade allt möjligt: komposition, filmmusik, dramaturgi.

Men Göran värvades 1992 tillbaka till Kommunala Musikskolan i Motala. Han arbetade i ledningsgruppen och som lärare i piano, klaviatur och ledde projekt. Och så blev det tolv år i Motala.

Men Göran Friman har alltså ett behov av att fylla på emellanåt.

– Jag hoppade av igen och pluggade litteraturvetenskap i Linköping, samtidigt som jag vikarierade som musiklärare här och där; Lunnevad, Vadstena, Åtvidaberg.

2013 var det dags att för tredje gången återvända till Motala. I dag arbetar Göran Friman lite mer än halvtid, med 40 elever per vecka och lär ut pianomusicerande åt en elev åt gången, ibland åt två samtidigt. Eleverna är mellan sex och 16 år. 

Och sedan början av 1990-talet är han en del av den ensemble som sedan sex-sju år har namnet Vadstena Nya Teater.

– Det är roligt! Vi är bra på kontakt från scenen, bra på att ta in publiken i det som händer. Det har en del med lokalen att göra, vi har märkt att det är knepigare att spela på större scener, vilket vi har gjort några gånger.

Hur är det med återväxten med tanke på framtida yrkesmusiker?

– Många unga vill sjunga, många vill spela trummor. Och gitarr. Men intresset för de klassiska instrumenten har gått ner. Förr var det kö för att spela piano. Många gillar att spela i dag men det är rätt sällsynt att någon verkligen vill satsa på musiken. Men det finns de som är verkligt besjälade. Jag tror att sådant går i vågor.

Vad kan man göra för att öka intresset för till exempel klassisk musik bland unga?

– Det är väl bara att inte ge sig, försöka att vara en förebild.

Både Göran och hans fru Camilla är sådana. Camilla Sjöberg-Friman är musiklärare på Folkungaskolans Musikgymnasium i Linköping och arbetar med sång och körsång. Hemma i det före detta skolhuset i Ekebyborna tar de ibland emot privatelever.

I vår är det dags för 30-årskavalkad på Vadstena Nya Teater.

– Då ska vi som är ett slags kärntrupp; jag, Eva Granlund och Kjell Silverwitt, ge ett antal jubileumsföreställningar med material från alla de gångna åren och med en gästartist varje kväll. Premiär den 1 maj.