Få utstrålar sådan värme och kan få publiken att trivas som Åsa Sjöberg. Men själv har hon länge burit på en mörk hemlighet som tyngt henne genom livet.
Vi backar bandet, till villaområdet i Finspång på 70-talet, där Åsa är uppväxt. Föräldrarna ställde upp i vått och torrt – skjutsade till scouter, friidrott och sångaktiviteter. Uppväxten var trygg med många kompisar och en skola hon trivdes i.
Men i åtta–tio-årsåldern utsattes Åsa för det första övergreppet. Det hände hos en man i bekantskapskretsen. Han satte henne i sitt knä och tafsade på henne, medan hans fru vattnade blommor.
– Jag minns att jag tänkte: ”Men varför säger hon inget, varför gör hon inget?”. Jag fick panik och ville springa därifrån. Men jag var helt handlingsförlamad.
– Mina föräldrar har alltid backat upp mig och älskat mig, så jag borde ha sprungit hem och berättat. Men jag gjorde inte det.
I dag vet Åsa att hennes reaktion är den vanligaste bland barn som utsätts för sexuella övergrepp.
– Man talar om "fight, flee or freeze" (engelska för kamp, flykt eller förstenad, reds anm) som olika reaktioner på hot. Jag blev handlingsförlamad och stängde av.
– Jag lade skulden på mig själv. Min känsla var att jag inte ville förstöra det vi hade i vår familj.
Däremot tänkte Åsa tidigt på att skydda andra barn omkring sig från att utsättas för mannen.
– Min lillasyster Sara har berättat att jag ställde mig och rent fysiskt blockerade deras dörr. Till mina kompisar sa jag att de inte fick gå in hos dem för att han är så äcklig.
Hon utsattes flera gånger, men satte själv stopp genom att sluta besöka familjen. Ändå fortsatte mannen att göra sig påmind.
– Känslan av obehag fanns kvar, minns Åsa.
I nionde klass berättade hon till slut om en av händelserna i en uppsats, men hon valde att inte skriva i jag-form.
– Det var en vädjan, och jag hade hoppats få en reaktion från läraren som jag kände mig trygg med. Det var bara tyst. Men det går inte att klandra andra. Skillnaden är stor mot i dag, när frågan finns uppe på ett annat sätt.
Senare i livet kom hon att drabbas av ytterligare en förövare – en äldre man i bekantskapskretsen. När de åkte traktor ihop kände hon första gången hans hand innanför tröjan.
– Jag reagerade precis likadant som när jag var barn. Jag tänkte: ”Det här är inte sant, det händer inte igen”. Det var en sorg och ett svek.
Under tio års tid fortsatte mannen att tafsa så fort han kom åt. Vändningen kom när Åsa fick veta att även en annan person hade utsatts för honom.
– Hon var bara ett barn. Det gjorde mig galen.
– När jag fick veta vad han gjort mot henne kunde jag också stå upp för mig själv. Då kom explosionen. Jag kände: ”Nu får det vara nog”.
Mannen polisanmäldes, men händelserna utreddes aldrig eftersom preskriptionstiden hade gått ut.
– Den tiden borde vara mycket längre eftersom sådant här ofta kommer upp till ytan långt senare. Jag har pratat med kvinnor som har burit på en hemlighet från att de var barn till att de var pensionärer, det har präglat hela deras liv. Det är så vanligt.
Av en mentor fick Åsa rådet att kontakta förövarna som gjort henne illa. Hon skrev till mannen som utsatte henne i vuxen ålder, och fick ett svar tillbaka – men inte ett ord av förlåtelse.
Familjen hon var hos som barn blev glada när hon efter alla år kom på besök tillsammans med sin syster. Hon hade hjärtklappning när hon till slut vågade konfrontera mannen. Efter en stund erkände han, och lovade att aldrig mer utsätta någon.
– Det var som att bli av med flera ton. Sedan dess har jag inte varit konflikträdd. Jag vågar säga vad jag tycker och stå upp för mig själv.
Åsa berättar att hon inte har velat bli sedd som offer eller att andra ska tycka synd om henne.
– Det har varit en orsak till att jag inte har berättat. Men jag var ett offer och utsattes för en form av grooming, där människor som jag kände och tyckte om utnyttjade mig. Så ser det ofta ut, man utsätts inte av någon okänd, utan någon som man tycker om. Det är ett ännu större svek.
Ett annat skäl att hon inte tidigare har berättat något offentligt är för att hon har velat skydda sina nära.
– Mina föräldrar har gett mig den bästa uppväxt man kan få. Vi har alltid kunnat pratat om allt, men barn kan vara mästare på att dölja saker som sker i det tysta. Jag har inte velat att de ska känna skuld för något de inte vetat om. Det som hände är inte deras fel. Det är bara förövarens fel.
– Jag tror att det är jättevanligt att barn skyddar sin familj. Förövaren är ofta expert på att få barnet att inte säga något. När jag blev utsatt som vuxen blev jag hotad om att han skulle förstöra för mig. Det var maktmissbruk.
Men hennes främsta råd till andra drabbade är att inte göra som hon själv, utan att våga ta hjälp.
– Om övergreppen inte uppdagas och man inte får hjälp som barn blir man skadad. Det präglar ens liv. Därför brinner jag för barn som blir utsatta.
Detta är också skälet till att hon väljer att lyfta ämnet och vara öppen med vad hon har utsatts för. Hon valde att berätta sin historia offentligt första gången i höstas i Norrköpings kommuns podcast Norrköping lounge.
– Jag har aldrig fått så mycket respons någon gång av människor som själva har varit utsatta. Många har skrivit och tackat. Det gör mig glad, rörd och lyft, men samtidigt kan jag känna… Det är år 2020 vi måste prata om det här. Varje barn som blir utsatt är ett barn för mycket.
Efter programmet blev hon kontaktad av en barnboksförfattare som vill ta upp frågan i en barnbok. Hon har även planer på ett projekt tillsammans med föreläsaren Inger Hansson.
I dag är Åsa Sjöberg själv mamma till två barn, Edvin och Elsa. Liksom andra föräldrar brottats hon med att sätta gränser kring exempelvis surfandet.
– Det är ingen bra lösning att låta sina barn surfa fritt. Människor som utsätter barn för övergrepp är i de forum där barnen finns. Man får inte vara så naiv som förälder, man måste vara med och ha koll.
Åsa brinner för att hjälpa barn och saknar inte idéer. Bland annat skulle hon vilja skapa en "Barnens dag" för familjehemsbarn. Hon bär också på en önskan om att ordna en digital minneskonsert för Lilla Hjärtat i Norrköping till förmån för Lilla Hjärtats vänförening.
– Det här har jag velat jobba med under så många år. Det är så viktigt och jag känner att jag har ett ansvar som medmänniska.