Tillägg: Detta är vår intervju med Kari Marklund från sommaren 2018. Han avled den 10 oktober, 80 år gammal.
Dörren öppnas och frun Birgitta Marklund hälsar oss välkomna. Vi har tagit oss till hennes och Kari Marklunds lägenhet i centrala Linköping. Själv befinner han sig längre in i lägenheten och har fullt upp med att lugna sin hund som sprudlar av glädje. Men snart är även de framme och hälsar. Kari och Birgitta Marklund är precis hemkomna från Luleå. De har spenderat tiden i en gammal sommarstuga som Karis farfar köpte på 1930-talet.
– Det är tur att vi har varit där. Här hade vi gått ihjäl i värmen, säger han samtidigt som vi sätter oss ned.
Kari Marklund börjar från början. Han föddes 29 augusti 1938 i Torneå, Finland. Några år senare lämnade hans mamma honom då hon flyttade till Haparanda. Samtidigt försvann hans pappa i kriget. Under dessa år tog en annan kvinna hand om Kari. I januari 1944 var det hans tur att ta sig över gränsen för att förenas med sin mamma. När han kommit över till Vojakkala på den svenska sidan träffade han en flicka som bodde där, Hjördis Piuva Andersson. Från byn såg de hur husen på andra sidan Torne älv brann. Ett förskräckligt scenario, minns han. I början på 1990-talet fick Kari en tavla som Hjördis hade målat. Hon hade blivit konstnär och tavlan föreställde en grupp barn som stod och tittade över till Finland.
Ögonen fuktas när han berättar.
– Jag fick gåshud när jag upptäckte att jag var ett av de barn som stod på den svenska sidan av älven, säger han.
När han återförenats med sin mamma flyttade de till Luleå där han höll sig kvar till 1958. Under dessa år gick han bland annat en naturvetenskaplig linje på gymnasiet och på realskola. Därefter bar det av till Uppsala där han började studera matematik och fysik på universitetet. En person behövde hjälp med sin fysikforskning och eftersom han själv blev intresserad av fysik när han läste det på grundnivå valde han att forska inom området.
– Förutom att studera och undervisa i Uppsala studerade jag under ett år på universitetet i Oxford. Dessutom gjorde jag en militärtjänst innan jag fick min doktorsexamen i fysik 1973.
Men det dröjde fram till 1978 innan han etablerade sig i Östergötland. Då flyttade han till Rimforsa efter att ha jobbat några år på Luleå tekniska universitet.
Denna man har en lång karriär bakom sig och yrkena som följde var överbibliotekarie vid universiteten i Linköping och Lund, chefredaktör för Nationalencyklopedin, förlagsdirektör på bokförlaget Bra Böcker, rektor vid Mittuniversitetet och landshövding i Norrbottens län. Han småler och säger:
– Jag har haft så många olika jobb och är lyckligt lottad som fått lära mig mycket under livets gång. Jag har aldrig sökt ett jobb, utan det är alltid någon som sökt mig, säger han och skrattar.
Men det är inte bara studie- och yrkeslivet som varit en stor del av Kari Marklund. Sport har alltid legat honom varmt om hjärtat. När han var ung spelade han både basket, fotboll och bordtennis. I Luleå kammade han hem juniorernas distriktsmästerskap i bordtennis 1956.
Eftersom han alltid varit intresserad av organisation och ledarskap gick han en coachutbildning redan som 15-åring. Förutom att själv hålla på med sport ledde det in på sidospåret att bli idrottsledare i basket och handikappidrott, samt ordförande i Svenska Basketbollförbundet. Dessutom har han varit med och coachat IFK Linköping i basket. När han klev av rollen som landshövding 2003 blev han dessutom tillfrågad om att bli ordförande i Svenska Parasportförbundet, något han inte kunde stå emot. Tack vare sina ledarskapsinsatser har han fått Riksidrottsförbundets guldnål.
– Det viktigaste i ledarskap är att se varje individ och det som folk gör bra ska man få beröm för. Jag lockades av människorna som presterade något som vi andra kanske inte klarade av.
Men livet har inte alltid varit en dans på rosor. Han tystnar och tittar ut över rummet.
– Jag fick cancer i bukspottkörteln i november förra året och har gått på flera cellgiftsbehandlingar sedan dess.
Att någonting var fel förstod han då vikten rasade. Beskedet kom i samband med en Londonresa.
– Det är jobbigt när man inte vet utgången, men jag försöker gå vidare. Jag tar gärna en promenad med hunden, även om det inte blir så långt. Ibland går jag på Östgötateatern eller åker och tittar på basket i Norrköping. Det är viktigt att komma på andra tankar.