Av naturliga skäl kan nog Bengt Palmgren inte svara på frågan varför SPI valde Alliansen vid ingången av mandatperioden från 2006 eftersom han inte var med då. Därför svarar jag som dåvarande SPI-ordförande.
SPI hade under mandatperioden från 2002 erhållit tre mandat. Trots detta fick inte SPI några platser i nämnder och därmed fick vi stå utanför möjligheten att påverka där. Eftersom ingen av de båda blocken vid valet 2006 hade övertag av egen kraft blev SPI tillfrågat både av Alliansen och Socialdemokraterna att ansluta oss till deras sida, för att få åtrådd majoritetsposition. Då många SPI-medlemmar uttryckte farhågor över att det inte var bra att ett enda parti, socialdemokraterna, haft politisk majoritet i allt för lång tid så valde vi Alliansen.
Det var viktigt för SPI att få vara med och påverka. Det var ju då angeläget för oss att skapa en plattform där vi genom anslutning till ett block fick sitta med och delta i nämndernas förberedande arbete.
Att du Kjell-Arne tycker att Bengt Palmgren raljerat över att PRO, SPF, SPRF och Alliansen hållit möten i regeringskansliet är förvånande, då jag uppfattat dig som en person som visat förståelse åtminstone för mina insatser i fullmäktige. I Bengt Palmgrens svar den 21 november till Curt Karlsson har visserligen uttryck använts som skulle kunna tolkas, om man vill, som nedsättande gentemot pensionärsorganisationerna.
Jag har emellertid alltid tyckt att de insatser som pensionärsorganisationerna utför är värdefulla och även vägledande för SPI och vet att Bengt Palmgren tycker detsamma. Det är bara det att regeringen inte behöver möta upp till de krav som framförs av pensionärsorganisationerna, eftersom detta i sig inte skulle utgöra någon större risk för sämre valresultat för Alliansen.
Ett politiskt parti däremot som ägnar sig främst åt äldres situation ger större kraft åt de krav som ställs. Väljare borde inse nödvändigheten av att pensionärernas krav inte skjuts åt sidan. Om pensionärerna själva får egen makt att delta i besluten skulle man inte kunna gå förbi kraven som ställs. Pensionärskollektivet består av 20 procent av befolkningen och borde ju även ha makt i beslutande församlingar, som motsvarar gruppens storlek.
De politiska partier som nu har makt att ställa krav representerar yngre generationer och därigenom anpassas samhället till dessa kategorier. Den äldre befolkningen får finna sig i förändringar som skapas för att passa yngre. Marknadsanpassning och tillväxt är ledord som anammas i dag och som skjuter välfärden åt sidan utan tillräcklig hänsyn till lånsiktiga effekter.
Alla kategorier ska ha samma rätt att få sina krav tillgodsedda. De äldre som genom sina insatser skapat ett underlag för den standardökning samhället genomgått ska inte behöva stå bredvid och bara se på hur ekonomiska förbättringar delges dem som lyckats behålla sina jobb. Skattesänkningar som gynnar de redan välbeställda på bekostnad av pensionärer med flera blir en spiral som försämrar för ännu fler.
Välfärden utgör ju en stabil grund för hela samhället, även för den privata sektorns fortlevnad.