I debattartikeln i MVT den 26 februari oroade sig skribenterna över det våld som utövas i nära relationer. Hemmet som familjens tryggaste plats är inte trygg för alla och våldet i nära relationer tenderar att öka snarare än minska trots alla utredningar och förstärkningar inom polisväsendet.
En anekdot kanske åskådliggör dilemmat bättre än många ord.
Förr i tiden fanns något som hette skyddsjakt på älg. Det vill säga att om bönderna fick sin gröda förstörd av rumstrerande älgar vände de sig till landsfiskalen som kom ut och fastställde skadan och inte minst försökte utröna om det var älg eller om bonden släppt ut sina kor på åkern för att få skjuta en så kallad ”havreälg”. Vid ett av dessa talrika besiktningar bar det sig inte bättre än att fiskalen blev varse en större så kallad komocka i havreåkern, ”Nej här ska inte skjutas någon havreälg, däremot ska du få böta för att försökt att komma med bedrägliga uppgifter.” Bonden som förmodligen inte såg beviset sökte anfall då detta var bättre än försvar. ”Det kan väl vem som helst se att det här är älgspår, det borde till och med en landsfiskal känna till.” Bonden fick ingen ”havreälg” däremot böta en ansenlig summa för att försökt lura och bedra.
Vad säger oss denna anekdot ur livet? Jo, om man ser på fel ställe och inte vill se det uppenbara hamnar man snett i sin bevisföring. En stor del av våldet i hemmets trygga plats är ett utslag av att otryggheten i samhället har invaderat hemmen. I familjer där tryggheten slagits sönder av faktorer utom räckhåll för föräldrarna kan frustrationen resultera i missbruk och våld. Otryggheten finns därute och har slagit dem utan att de kunde lyft en hand till försvar.
De båda skribenterna ser det de vill se och blundar för det obestridliga.
Boten är inte fler poliser. Boten är ett solidariskt och tryggare samhälle.