Statsminister Stefan Löfvens uttalande om att eventuellt förbjuda tiggeri har väckt starka reaktioner. Han anklagas för att föra högerpopulistisk politik och att gå Sverigedemokraterna till mötes. Centerpartiets rättspolitiske talesperson Johan Hedin har sagt att Löfven ”försöker fylla sina segel med de kalla vindar som blåser genom Europa”.
Fast egentligen borde statsministerns ställningstagande inte komma som en chock.
Löfven har tidigare sagt att tiggeriet måste upphöra. Och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) gick förra året ut med budskapet att man inte bör skänka pengar till tiggare. Idén om att behöva söka tillstånd för att tigga, vilket är en av lösningarna som Löfven överväger, lanserades av den tidigare justitieministern Thomas Bodström (S) förra året.
Detta är egentligen ett utmärkt exempel på socialdemokratisk politik. Något som Löfven själv framhöll när han sade att tiggeri ”är så förnedrande och fjärran för socialdemokratisk ideologi, så på något sätt måste detta få ett stopp.”
Historiskt har S i sitt folkhemsideal sållat bort alla som inte passade in. En svensk arbetare skulle vara hel och ren och göra rätt för sig. Rashygien och tvångssteriliseringar har också varit en pådrivande del av socialdemokratin.
Vi är långt därifrån nu, men det är viktigt att se till historien för att förstå vad som formar ett partis politik i dag.
I en socialdemokratisk värld ska staten styra vilket samhälle vi ska ha och individens frihet får ge vika för det.
Idén om fri rörlighet är i grunden inte socialdemokratisk, utan liberal.
Därmed är Löfvens tidigare uttalanden om att inte bygga murar och att vi inte kan förbjuda bort fattigdom ett tecken på en tidsanda snarare än en socialdemokratisk värdering.
Att ha en stark, jämlik välfärdsstat som inkluderar alla som befinner sig i landet och samtidigt öppna gränserna för människor i svåra situationer går inte ihop. I en socialdemokratisk värld väljer man det förstnämnda. I den har fattiga människor ingen plats. (Liberala nyhetsbyrån)