I TV4 sändes ett program, angående pensionärer, i samtalsform mellan Malou von Sivers som programledare, Inga-Britt Ahlenius, Amelia Adamo och åldersforskare Ingemar Skoog.
Samtalet handlade om att pensionärerna blir många fler och att fler blir äldre. I programmet talas det om pensionärer som en tärande grupp. Att detta begrepp så ofta används är för att man bara tänker kortsiktigt på det som kostar i samband med att den personal som sköter den delen betalas med skattemedel. Man tänker inte vidare i att denna personal som vårdar är ytterligt behövd för brukaren som också är en tillgång för näringslivet. I vårdsammanhang talas det numera också om kunder och kunder är ju viktiga för näringslivet, annars kan ju företagen inte fortleva.
Varför ska då dessa äldre som också är kunder betraktas som tärande, när de egentligen skapar meningsfulla arbetstillfällen för många? Vårdpersonal är ju trots sina låga löner goda skattebetalare och konsumenter. Dessa vårdande skattebetalare får också vara med och betala åldersforskarens betydligt högre lön.
Att Ingabritt Ahlenius som med en så framträdande bakgrund har en så snäv insikt om systemet, då hon betraktar äldre som en tärande del i samhället, är förvånande. Hon är ju själv en produkt av ett fungerande skattesystem med många skattebetalare från vårdsektorn.
Frågan är hur samhället skulle se ut om alla lägger sig ner och dör den dag man går i pension. Sverige skulle då förmodligen ha få arbetstillfällen även inom näringslivet, då det inte skulle finnas tillräckligt kundunderlag. Varifrån kommer då skatterna?
Amelia Adamo (bilden) har ju också sin utkomst genom att det finns läsare bland både gamlingar och vårdpersonal.
Motala kommun, med skatteinkomster på cirka 1,9 miljarder, sysselsätter närmare 4 000 anställda, varav minst en tredjedel är vårdpersonal. En tillgång för hela samhället som är svår att slå. Privata företag med ungefär samma omsättningsinkomster sysselsätter ofta bara omkring 800 anställda.
Begreppet tärande äldrekostnader, ett slags följa John-uppfattning som har slagit rot hos människorna oberoende av position eller utbildning, tycks vara svår att utrota. Detta skulle man kunna likna med vad författaren och journalisten Katrine Kielos skrivit i sin skrift ”Journalisten och den finansiella fantasin”: ”De flesta ekonomijournalister är utbildade i samma ekonomiska teorier och har i hög grad samma världsbild som de stora investmentbankerna styrs utifrån”.