Det händer mycket sällan att jag applåderar andras debattinlägg men nu är det dags. Nima Sanandaji, Leif Svensson och Erik Sjölander vet vad de skriver om. När forskare och branschfolk blir ense är det bara för politiker att bocka och utföra.
En historik är på sin plats. I min ungdom,1950- och 60-tal, blev ingen yrkesman hantverkare utan att ha fullgjort sin lärlingsutbildning. Tjejen som skulle bli hårfrisörska eller sömmerska fick gå sina lärlingsår. Tjejerna som ville se sin framtid inom vården fick gå som vårdbiträden och sjuksköterskeelever. Grabbarna gick lärling antingen på de stora industrierna eller hos hantverkare. I många fall var det den så kallade ekluten som alla yrkesverksamma skulle igenom.
Det blev skickliga yrkesmän och -kvinnor av dessa många gånger hunsade ungdomar. De höll sina yrken högt för de visste vad deras kunskap kostat.
Det blev för dyrt att ha lärlingar. Och deras utbildning kunde skötas genom kommunala yrkesutbildningar. Men det går inte att jämföra åren på en kommunal yrkesutbildning med lärlingsåren då lärlingen fick sin huvudsakliga praktiska kunskap i yrket och den teoretiska delen antingen på den stora arbetsplatsens inbyggda teoretiska program eller på yrkesskolan. Vi hade förmodligen världens bästa ingenjörer bland de ungdomar som gått igenom sin lärlingsutbildning och sedan fortsatt på aftonskolorna för att ta sina examina. Högskoleingenjörerna kallade dem föraktfullt ”25-öresingenjörer”.
Det gick åt både skickliga ”25-öresingenjörer” och skickliga yrkesmän för att göra fungerande maskiner av högskoleingenjörernas fantasifoster.
Efter mina aktiva år har jag ägnat år åt att tänka och propagera för ett nytt lärlingsbaserat yrkesutbildningsprogram. Jag hoppas återkomma.