Slopa åldersgränsen för när skog får avverkas. Det var ett av flera förslag från Centerpartiets partistyrelse som ska underlätta för skogsnäringen, och som klubbades av partiets stämma i helgen. 

Det kan låta som en teknisk fråga, en avvägning som borde lämnas till tjänstemän på Skogsstyrelsen. Men förslaget är en del av den politiska krutdurk som skogspolitiken utgör, och som på sikt faktiskt kan komma att spränga hela januariöverenskommelsen.

Ur Centerpartiets perspektiv är frågan om avverkningsålder en naturlig fortsättning på den princip om frihet under ansvar som rått i skogspolitiken de senaste decennierna. Skogsägare sköter skogen som de vill, men gör också frivilliga avsättningar av skog vid varje avverkning, och förväntas ta hand om särskilt skyddsvärd natur.

Miljöpartiet å sin sida, verkar tycka att det är viktigare med ansvar än med frihet. Partiet vill skydda betydligt mer skog än idag från brukande. I DN (26/9) pratar partiets miljöpolitiska talesperson Maria Gardfjell om att skogsägare avverkar värdefulla skogar. 

Man kan förstås invända att de skogar som Gardfjell pratar om har kommit till som ett resultat av skogsägarnas ansvarstagande. De “naturskogar” hon nämner är inte några orörda urskogar som nu plötsligt skövlas av hänsynslösa skogsbolag, utan planterade skogar som är så välskötta och hunnit bli så gamla att de anses omistliga i miljöpartisternas ögon. Skogsägarna är tydligen så bra på att sköta skogen att de måste fråntas den.

De enskilda konflikterna om avverkningsålder, biologisk mångfald och nyckelbiotoper är exempel på det enorma avstånd som finns mellan Centerpartiet och Miljöpartiet i skogspolitiken. Det handlar inte främst om tekniska avvägningar där man kan kompromissa mellan två tal utan om själva grundsynen på skogen: ska den brukas eller inte? Hur mycket skog är egentligen skyddad? Borde vi avsätta mer eller mindre?

Centerpartiet har en rad skrivningar i januariöverenskommelsen att luta sig mot. Där står bland annat att äganderätten ska stärkas, att skogsägare som får avverkningar stoppade ska bli ersatta, och att skogsnäringen ska växa. Som partiledaren Annie Lööf sa i vintras (DN 28/2) var det ett av de viktigaste skälen att skriva under “JÖK:en”. 

Även för Miljöpartiet är dock detta en existentiell fråga. Partiet är grundat på idéer om naturskydd och biologisk mångfald. Viker man sig för “de stora skogsbolagen”, som Gardfjell menar att Centerpartiet gör, kan man lika gärna packa ihop.

Går det trots allt detta att diskutera fram en resonlig kompromiss i skogsfrågorna? Det är möjligt. Fast utöver starkt polariserade partipolitiska konflikter finns dessutom den krassa ekonomiska verkligheten. Om alla skogsägare som fått avverkningsstopp med hänvisning till artskydd, nyckelbiotopklassning eller bestämmelser om fjällnära skog ska få ersättning blir det inte mycket kvar av finansminister Magdalena Anderssons reformutrymme. 

Mer troligt är att Centerpartiets i grunden rimliga linje i frågorna är oförenlig med Miljöpartiets perspektiv. Till slut riskerar skogspolitiken att bli tuvan som välter januariöverenskommelsens lass. (Liberala nyhetsbyrån)