Flera ledamöter nonchalerar sitt uppdrag eller litar på att andra i partiet nog fattar kloka beslut och röstar som partiet. Den här kulturen är inte unik för de två orterna som granskats, den förekommer enligt min erfarenhet i alla fullmäktigeförsamlingar. Det finns nog olika förklaringar till varför kommunernas högsta beslutande organ inte tas på allvar av alla. En tung faktor är säkert mångsyssleriet, många ledamöter har både fyra och fem uppdrag i nämnder och styrelser och uppfattar sitt uppdrag i fullmäktige som mindre viktigt och bevakar bara dom ärende som rör de nämnder de själva sitter i. Mångsyssleriet medför också en maktkoncentration till ett fåtal som försörjer sig på deltid med politiska uppdrag och bromsar möjligheten för andra att engagera sig politiskt.

Linköpingslistan har därför som grundprincip att inte nominera en person till mer en ett förtroendeuppdrag. Allt för att hindra maktkoncentration och att få så många som möjligt engagerade i politiken. Med ett uppdrag per ledamot kommer säkert uppdraget i kommunfullmäktige att tas på större allvar av dom som får förtroendet att företräda kommuninvånarna. 

Det är säkert naivt att tro att dom andra partierna följer efter Linköpingslistan och avskaffar mångsyssleriet. Men en sak kan ändå väljarna begära av alla förtroendevalda för att förbättra besluten i fullmäktige. Att utan att snegla på partiåsikter ställa sig en fråga före varje beslut. Är det här det bästa vi kan göra för våra skattepengar eller finns de något viktigare vi kan använda pengarna till. Då kanske tokigheter, som amerikaniserat julfirande med plastgranar för dyra pengar, kostsamma elcykelprojekt och jippon som mer är till för att visa upp kommunalråds dådkraft än tillför kommunen något, skulle kunna undvikas. Skatterna räcker inte till allt, det finns alltid ett direkt samband mellan barnfattigdom, standarden i skolor och äldrevård och allt annat som fullmäktige beslutar om.