Det var en gång ett land som hette Demokratien. Mycket var bra i det landet. Många var kloka. De flesta hade det bra. Alla fick vara med och bestämma. Även barnen fick vara med och bestämma. Särskilt om man skulle ha djur hemma. Som elefanter. Eller?
Demokratien var ett tryggt land. Det var en rättsstat med oberoende domstolar. Och gjorde man något dumt fick man en advokat. Men de som bestämde fick inte någon advokat när de gjorde något dumt, det som kallas politik. De undvek också att prata om Elefanten i rummet. Som med Katla. Eller Voldemort.
- Tsscch! Vi pratar inte om Elefanten.
De hade behövt en advokat eftersom det var så urbota dumt att inte prata om Elefanten. Elefanten dök upp överallt. Den gjorde att många barn hade ont i magen och svårt att koncentrera sig i skolan. Ibland hade de ont i hela kroppen när elefanten ”dansade”.
Ett år pratade de som bestämde särskilt mycket om trygghet. Med fler poliser och längre straff skulle det bli tryggare. Men Elefanten då? Visst pratade de om Elefanten?
De riktigt kloka kunde tala om att när Elefanten inte är med är det mycket mindre våld. Elefanten är till och med oftast med när det uppstår våld.
– Men då borde man kanske prata om hur Elefanten ska få mindre utrymme. Och inte som i Motala låta Elefanten till och med vara ute till kl 03.00 på nätterna. Gör de det blir det ju ännu mera elefantbajs på gatorna.
Det här försökte de kloka berätta men de som bestämde ville inte lyssna – eller kanske ändå?
Hur sagan slutade? Jo, prinsen fick aldrig prinsessan för han var full och glömde bort att fria till henne. Och lika bra var det. Hon ville ändå inte bli elefantskötare.
Bo Axelsson
Ingrid Johansson
Bengt Nyberg
Björn Petersson
Ulf-Henrik Östlund
för Vätterbygdens krets av IOGT-NTO