Debatt: Nedskärningens tid är här

Det har funnits tider i Sveriges historia när regeringar vid recessioner satsat pengar på att snabbt få Sverige ur krisen. På så sätt har arbetstillfällen skapats och krisens effekter lindrats.

Den tiden är förbi. Nu är nedskärningens tid här. Den borgerliga regeringen agerande (eller brist på agerande) gör i stället krisen djupare och mer utdragen i tid. När det går dåligt – ja, då ska ännu mer bort och vi ska skära ned för att spara pengar.

Varför finns det idag inte pengar till vår allmänna vård, vår skola, vår gemensamma infrastruktur (vägar, järnvägar, elnät etc) när det finns pengar till skattesänkningar, till ökat rut- och rotbidrag?

Vi lever i nedskärningens tid. Trots att nedskärningar idag sker i princip i alla regioner och kommuner, väljer den borgerliga regeringen med SD i spetsen att med Orwellsk elegans kalla det för ”effektiviseringar” (för övrigt ett av nyliberalismen mest använda ord inom offentlig sektor).

Exempel på ”effektiviseringar”:
• Kommuner plockar bort papperskorgar i bostadsområden, klipper gräsmattor mer sällan och minskar underhållet av miljön i lekparker. Vikarier sätts inte in när skol- och omsorgspersonal är frånvarande. Bemanningsgraden är på lägsta möjliga nivå. Personalen får helt enkelt lära barn att läsa och skriva lite snabbare, torka fler i rumpan samtidigt eller låta någon ligga hungrig i sin säng eftersom det inte hinns med.

• I Region Östergötland tvingades Vårdförbundet ställa in sin strejk. Bemanningen är nere på sådan extremt låg nivå att en strejk automatiskt innebär en samhällsfara. Läs den meningen igen. Om en sjuksköterska går ut i strejk blir det en samhällsfara. Fundera på yrkets betydelse och på konsekvenserna av att regionen ska skära ned 900 tjänster.

• Ett axplock av rubriker senaste månaderna: ”Vården skärs ned på många håll” (Omni 26/6). ”32 patienter tog livet av sig i brist på läkarvård inom psykiatrin” (SVT nyheter 17/6), ”Larmet: Nedskärningarna på Sahlgrenska har lett till dödsfall” (Aftonbladet 28/5). ”Läkare: Ebba Busch sviker vården i hjärtlandet” (27/6) en debattartikel om ett akutsjukhus som stängs ned.
Regeringens fokus ligger i dessa tider på att bygga kärnkraftverk och hjälpa industrin med den gröna omställningen. Huruvida de som jobbar där får acceptabel vård är sekundärt. Med de senaste regeringarna är inte det heller en aktuell fråga för Försäkringskassan: Efter 180 dagar dras sjukpenningen in för de flesta. Många som köar för operation får veta att sjukpenningen snart löper ut. Maktlösa tvingas de välja: Återgå till arbetet eller fortsätt vara sjuk utan inkomst.

Regeringen utreder nu också att ta bort den utväg som finns för den som fyllt 61 år att kunna ansöka om sjukersättning (sjukpenning) när det finns medicinska orsaker som hindrar fortsatt arbete i samma bransch. Varför? Enligt utredaren är det för att sjukersättningar ökat. Med andra ord, utvägen används och det är inte bra.

Vi måste acceptera i alla fall två fakta, ovillkorligt: Folk blir sjuka och de behöver vård. Vi behöver alltså ge människor sjukpenning och vi måste se till att de får vård. Dessa två ståndpunkter kräver inga dramatiska summor pengar.

Och det finns pengar att inhämta, bland annat från bank- till förmögenhetsskatter. Det handlar om politiska beslut, om hur pengar och tillgångar i vårt samhälle ska fördelas.

Nedskärningens tid är här. Frågan är varför vi accepterar den?