Förra veckan presenterade Stefan Löfven ”förslag på nya politiska riktlinjer” inför kongressen i Göteborg den 8 april.
Det är fokus på sammanhållning, en stark industri, polis och svensk jämställdhet. Statsministern har ju lovat att ta människors oro på allvar, så de föreslagna övergripande målen försöker svara mot en osäkrare tid. Och S gör det inget annat parti kan göra: Förklarar att utan socialdemokrati hade inte Sverige varit Sverige.
Det är alltså hårdare tag som gäller. Det går förvisso inte särskilt bra för S i opinionen, men att Stefan Löfvens förtroendesiffror överstiger den moderata oppositionsledarens med råge kan S glädjas åt. Därtill har Alliansen fullständigt gjort bort sig i och med att de inte kan komma överens om vare sig viktiga politiska frågor eller hur en kommande borgerlig regering ska se ut.
Inför partikongressen har förvisso många stora distrikt motionerat om en politisk inriktning som inte ligger i linje med den allmänna politiska utvecklingen. Många lokalföreningar, däribland den i Lund, har motionerat om att Sverige bör återgå till en mer generös flyktingpolitik.
Motioner om att förändra den nuvarande migrationspolitiken kommer antagligen att röstas ner. Det är uppenbart att den socialdemokratiska partiledningen har bestämt sig om vilken riktning politiken ska ta.
Redan inför kongressen har partitopparna gjort ett antal utspel i en batongsossig riktning: Kraven på att utlandsfödda kvinnor ska delta i SFI-utbildning och söka arbete ska öka – alla som kan arbeta ska arbeta, och den enskilda måste anstränga sig. Högstadieelever som inte klarar målen ska gå i skola på loven. Det ska bli lättare att avhysa tiggare från privat mark. Den nuvarande migrationspolitiken ska ligga fast, någon återgång till de mer generösa reglerna blir det inte.
Alla dessa förslag är populära i breda väljarlager. Man kommer nog att kunna locka en och annan Sverigedemokrat. Men SD är inte det enda partiet som bör oroas av sossarnas hårda linje. Inget borde skrämma en moderat så mycket som en sosse som ryter ifrån.
Allt sedan Moderaterna, åtminstone rent ideologiskt, försökte få bort prefixet ”nya” i sin ideologiska profil har man påtalat att regeringen är allt för passiv inför stora samhällsproblem. Det är förvisso sant. Men frågan är om väljarna anser att Moderaterna är mer trovärdiga än Socialdemokraterna. M:s försök att locka tillbaka väljare från SD har inte lyckats, om man inte vill räkna ett opinionsras som succé.
Att skälla på S-regeringen för att den är passiv är enkelt. Det är trots allt mycket snack och lite verkstad från regeringens sida. Svårare är det att själv framstå som mer handlingskraftig och politiskt kreativ. (Liberala nyhetsbyrån)