Det är helt centralt att följa rekommendationerna och genom allas vårt agerande minska och fördröja smittspridningen. Vi måste samtidigt inse att det – särskilt vid ett utdraget förlopp – riskerar att öka spridningen av den ofrivilliga ensamheten och de förödande konsekvenser som följer i dess spår.
Priset är högt då många redan sköra och ensamma kommer att bli än mer isolerade från gemenskap. Därmed kan den ofrivilliga ensamhet och isolering som särskilt många äldre och sjuka redan lider av förvärras ytterligare. Vi vet att ofrivillig ensamhet ökar risk för depression och demens hos äldre. Ensamheten ökar också risken för hjärtinfarkt och stroke.
Ensamhet är också en stark riskfaktor för barn, som med upplevd ensamhet har lättare att misslyckas i skolan. Den ensamhet barn upplever när de tror att vuxna eller jämnåriga inte har tid för dem, påverkar därför också deras livschanser och behov av samhällsinsatser. Samhällsekonomin påverkas också då beräkningar baserat på forskning om ensamhet visar hur ensamheten medfört extra vård- och omsorgskostnader om cirka 12 miljarder per år (2017).
För den som lider av ensamhet och kanske är kroniskt sjuk eller äldre, och som träffar en vän eller anhörig någon gång i veckan. För denne kan detta möte vara närmast livsnödvändigt. Att bli sedd – och få mötas. Det är dessa ljusglimtar som försvinner när nu fysiska besök minimeras. För många innebär besöksförbud eller påbud om minimerade sociala kontakter sorgligt nog ingen skillnad alls. Det handlar om hundratusentals personer i vårt land som redan lever i närmast total social isolering.
Låt oss därför göra corona-epidemin till en väckarklocka! För varje besök du tänkt göra, men nu avstår, ring och samtala med tre personer som du tror upplever ensamhet. Och kanske kan vi ge av vår tid eller våra resurser till någon av alla de ideella organisationer som nu jobbar på olika sätt för att motverka den påfrestande ensamheten och isoleringen.
Låt oss när corona-epidemin ebbat ut gemensamt försöka maximera våra sociala kontakter! Vi bör då också göra det till en politisk uppgift att bättre underlätta för gemenskap och relationer för alla i vårt samhälle. Att vi bygger vår sociala infrastruktur så att mer kontaktytor skapas, fler gemenskaper kan uppstå som inkluderar fler i vardagen och relationer kan växa och fördjupas. Kanske behöver vi säkerställa att föreningar ännu bättre kan bidra till att skapa gemenskap och samhörighet för våra äldre?
Vi måste se över hur vi tillsammans med civilsamhället kan hitta nya vägar för att på allvar kunna bryta de äldres isolering. Att bryta ensamhet bygger tillit, värme och medmänsklighet och är hälsobringande. Om vi gör detta tillsammans, så underlättar detta när nästa kris kommer.