Att tandvården inte är en del av sjukvården är obegripligt. Den bärande principen för tillgången till svensk sjukvård, socialförsäkringar och äldreomsorg är att behovet ska styra – inte inkomsten. Detta gäller dock inte tandvården, som i stället bygger på att patienten betalar en stor del själv. Detta har resulterat i stora skillnader i tandhälsa mellan olika grupper i samhället, där de med lägst inkomst oftast är de som avstår från regelbunden tandvård.
Vi vet sedan tidigare att uppemot 150 000 pensionärer årligen avstår ifrån nödvändig tandvård av ekonomiska skäl.
En färsk Sifoundersökning som PRO låtit göra visar att nio av tio svenskar, 88 procent, tycker att tandvården borde omfattas av ett högkostnadsskydd som det i sjukvården. Ändå är den politiska debatten kring tandvård stendöd inför valet i höst. År efter år får partierna lov att ducka frågan om varför det är godtagbart att staten inte tar ansvar för tänderna.
Ett vanligt argument mot att införa högkostnadsskydd i tandvården är att individen i stor utsträckning själv kan påverka sin egen tandhälsa. Men det argumentet faller snabbt platt till marken då många äldre lever med sjukdomar som i sig ökar risken för försämrad tandhälsa, till exempel KOL och diabetes. Funktionsnedsättningar kan också göra det svårare att sköta munhälsan.
Den statliga tandvårdsutredningen som presenterades förra året innehåller flera bra förslag, bland annat att ett vanligt tandvårdsbesök högst ska få kosta 200 kronor. Det är bra, men långt ifrån tillräckligt.
Tandvårdens finansieringssystem har lappats och lagats genom åren, och består i dag av en komplex modell av olika ersättningstrappor. Tiden är inne för att genomföra en ordentlig tandvårdsreform med få och tydliga regler, där tandvården ingår i högkostnadsskyddet.
Ingen ska behöva avstå tandläkarbesök eller låna pengar för att ha råd att ta hand om tänderna. Det är hög tid att tandvårdssystemet integreras i den övriga hälso- och sjukvården.