För en tid sedan samtalade jag med några studie- och yrkesvägledare och en av frågorna rörde ungdomar som riskerade att bli så kallade ”hemmasittare”. Många ungdomar visade samma tendens, det vill säga att de av olika orsaker inte klarar att ta sig till skolan för att följa undervisningen. Skolan är en plats för både lärande och social utveckling och en fullföljd skolgång med en gymnasieexamen är oerhört viktigt för ungdomars fortsatta möjligheter att forma sina liv och sin framtid. Vad är det egentligen som gör att så många elever faller utanför ramen och blir hemmasittare?
Orsakerna till frånvaron kan vara många och skifta stort mellan individer, men när det gäller just det psykiska måendet är det uppenbarligen något i hanteringen som går fel. Gemensamt för dessa fall är att en samverkan ofta krävs mellan skolan och elevhälsa, psykiatri, socialtjänst med flera aktörer. I och med att flera instanser är involverade blir riskerna större att den enskilda eleven och dennes familj hamnar mellan stolarna, så låt oss titta på klagomålen som inkommit till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) och Patientnämnderna (PAN). De har i sina genomgångar av klagomål de senaste åren sett att mellan en fjärdedel och ända upp till en tredjedel av fallen rörde barn som får eller har behov av psykisk vård.
Det är främst vårdnadshavare som inkommit med klagomålen och dessa rör i något högre grad flickor än pojkar. Vad man också sett är att pojkar söker vård i tidigare ålder än flickor. Skillnaden förklaras till viss del med flickors respektive pojkars olika beteendemönster. Vad är då orsakerna till klagomålen? De rör bland annat de långa väntetiderna som finns både för utredning och behandling samt svårigheter att över huvud taget få kontakt med vården. Klagomålen rör också dåligt bemötande inom vården.
PAN och IVO visar också på att läkemedelshanteringen kan vara ett område som behöver förbättras och där den kontinuerliga kontakten mellan barnet och vården är viktig för till exempel kontroll av biverkningar. Barn med ätstörningsproblematik är också en grupp som ofta hamnar mellan stolarna, enligt PAN och IVO.
Problemet med hemmasittare ökar och samtidigt läser vi rapporterna om föräldrars klagomål kring väntetider, bemötande, läkemedelshantering och upplevelsen att hamna mellan stolarna. Det här är ett område som kräver högsta prioritet. Barn och ungdomar som mår dåligt måste snabbt få hjälp att hantera detta, så den negativa trenden kan brytas och ersättas med någon slags hoppfullhet om att hjälp finns inom räckhåll och att det går åt rätt håll. Med ett bra bemötande och täta vårdkontakter ökar chansen att behandlingsplanerna följs och att eventuella läkemedel justeras in så att vardagen i skolan fungerar. Inte en hemmasittare till. Trenden måste vändas NU.
Elever som blir hemmasittare är ett gemensamt misslyckande och det behöver vändas genom ett gemensamt ansvar. Av politiken, av vården, av skolan.
Vi i Liberalerna vet att ingenting är viktigare än att barn och ungdomar klarar sin skolgång. Skolan är nyckeln till framtidstro, där varje elev borde få möjlighet att utvecklas till sitt bästa jag. Den som mår dåligt måste därför snabbt få hjälp på rätt vårdnivå. Köerna på alla nivåer måste kapas. Här finns mycket att göra och ju snabbare insatser desto bättre. Den negativa spiralen kring måendet måste vändas, så barn och ungdomar undviker risken att tappa fotfästet. Dessa viktiga år går inte i repris. Barns välmående måste prioriteras högre!