”Fortsätt när mörkret
kommer och allt
gör ont”
Håkan Hellströms text fångar mångas känslor och tankar i denna orostid. Kanske kan vi vara överens om att corona-pandemin inte kunde förutses, inte dess omfattning eller effekter. Framtida analyser får klargöra skyldigheter, ansvar och roller – inte skam, skuld och backspegelns alla klokskaper.
Genom pandemin har många företeelser belysts som medborgarna vill har svar på. Allt fler börjar förstå att samverkan, gemensamma samtal och kollektivt ansvar har varit och är framgångsrika. Något som är tydligt när krav ställs på staten med krisstöd, ändringsbudgetar och så vidare. Framtiden handlar om hur vanligt folk vill ha det och ska ha det. Framtiden är inget projekt för eliten.
Att ”vårt avlånga land” höll samman och hade ungefär samma villkor överallt var en bild som länge levde kvar. Att ungdomar och kvinnor flyttade till mer befolkningstäta områden sågs som naturligt i strävan efter upplevelser, livschanser och självförverkligande. Att några blev kvar, ja, sånt var livet.
Lite skavde det dock. Därför började viss statlig verksamhet flytta ut till medelstora städer med tillväxtpotential, några högskolor etablerades och så vidare. Det blev ganska bra, men några blev kvar igen. De konflikter som har vuxit ur detta beskrivs som stad-land, centrum-periferi, innanför-utanför.
Idag finns det en stark bild av att de smarta bor i tillväxtstädernas citykärnor eller i väletablerade villaområden – de andra bor någon annanstans. Denna urbana norm har fått stora konsekvenser på hur vi ser på fördelning, rättvisa och jämlikhet. De som har och de som inte har. Överraskande många börjar tala om Sverige som ett klassamhälle. Är det en insikt som når djupet kommer det att få inverkan på tiden efter corona.
En rättvis fördelningspolitik som skapade välfärd för alla var länge en socialdemokratisk paradgren. Även om Tage Erlander kunde oroa sig för ”de stigande förväntningarnas missnöje” så var ändå välfärdsprojektet lyckosamt en bit in på 1970-talet.
De senaste decennierna har i stället präglats av en kamp om hur starkt samhället ska vara, vad som gör det starkt och när det behövs. Det kollektiva har fått stå tillbaka för ”själv är bäste dräng”. Vi måste fråga oss om vi kan fortsätta så, med tanke på olika samhällsfrågor som pandemin lyft fram:
Demokrati, kultur, vetenskap och forskning är under attack
En betydande andel av skatter och våra gemensamma resurser går till privata vinster
Borde inte skolan vara till för alla? Ge resurser till dem som mest behöver och ge alla möjlighet att växa efter sina egna förutsättningar? Eller ska eliten etableras redan i förskolan?
Välfärdstjänsterna, inte minst äldreomsorg och hälso- och sjukvård, utmanar samhällets trovärdighet när det gäller tillgänglighet, kvalitet, kostnader, löner och arbetsvillkor.
Miljöutmaningar som kräver akut handling
Vad talar för individuella och enskilda lösningar på dessa frågor – är ensam verkligen stark?
”Jag tror
när vi går genom tiden
att allt det bästa
inte hänt än”