Clara Zetkin startade kampen för en arbetarkvinnornas dag under andra internationalen i Köpenhamn 1910. Då handlade det om rösträtt för kvinnor. Ryska revolutionen i februari 1917 inleddes med kvinnornas demonstration i S:t Petersburg. ”Bröd och fred”, krävde dom. Dagen förbjöds i de flesta länder under mellankrigstiden såsom varande alltför upprorisk.
I år är det 52 år sedan 8 mars firades i Sverige för första gången sedan den tiden. Det var 10 kvinnor från Grupp 8 på Sergels torg som demonstrerade för fri abort, smärtlindring vid förlossning och daghem för alla barn. Dessa krav genomfördes senare under 1970-talet.
Kampen mot porr och prostitution var också intensiv. Under hela denna tid ordnades stora möten på 8 mars med successivt allt bredare anslutning. Det växte fram över 50 kvinnogrupper som anslöt sig till Grupp 8 eller bildade egna radikala oberoende kvinnogrupper.
1977 antog FN till slut en resolution som rekommenderade ett allmänt firande av internationella kvinnodagen. Därmed kom även politiskt neutrala organisationer som svenska kyrkan att fira dagen. Och Världsbanken har konstaterat att de länder som minskat klyftorna mellan könen har lägre fattigdom, snabbare tillväxt och mindre korruption än andra länder.
Vad har då kvinnokampen betytt under dessa 50 år? År 1970 arbetade cirka 45 procent av kvinnorna i Sverige utanför hemmet och hade en egen inkomst. I dag är det nästan dubbelt så många. Nästan hälften av de folkvalda politikerna i dag är kvinnor, men i början av 1970-talet var det bara cirka 20 procent.
På universiteten var kvinnorna i minoritet, i dag är vi en majoritet utom på professorsnivå. Det finns daghem för alla barn i princip. Den radikala kvinnokampen har förändrat vårt land med hjälp av vissa massmedier med feministiska journalister och aktiva, stödjande politiker som Lisbet och Olof Palme, Bengt Westerberg, Barbro Backberger med flera. Kampen har givit resultat.
I dag finns det dock fortfarande anledning att uppmärksamma 8 mars. Mäns våld mot kvinnor är ett världsproblem, som antar enorma dimensioner i aktuella eller f d krigszoner som Kongo Kinshasa, Irland och Sydafrika. Militärindustrin slukar jättelika resurser, som kunde användas till utbildning och hälsovård.
Kvinnor tjänar betydligt sämre än män för samma jobb, trots att kvinnor utför 60 procent av allt arbete på jorden. Och mödra och barnavården är dåligt utbyggd i många länder, 0,5 miljoner kvinnor dör varje år på grund av obefintlig mödravård och illegala aborter. Detta måste bekämpas!
Föregångskvinnor jag vill hylla: Anna Politivskaja, Ellen Johnson Sirleaf, Tarja Halonen, Wangari Mathai, Sara Danius, Greta Thunberg och Fogelstadkvinnorna i Sverige.
Renée Frangeur, docent i genushistoria och ordförande i IKFF Motala