Häromdagen i Motala gick jag och två väninnor och såg filmen "And then we danced", som är Sveriges Oskarsbidrag nästa år. Vi hade beställt biljetter, eftersom det var premiär, men det hade vi inte behövt för salongen gapade tom. Så brukar det inte vara på filmstudion, tvärtom är det ofta fullt i Nya Folkets hus. Det är alltså inget fel på filmintresset i Motala utan det kanske har att göra med filmens karaktär.

Filmens svenske regissör Levan Akin och hans team hade gjort ett fantastiskt jobb med fotot, personinstruktionerna, musiken och dansen. Den handlar om den spirande kärleken mellan två unga dansare i Tbilisi, Georgien, i nutid. De vill meritera sig till seniorlaget i dans på Nationalscenen och pressar sig hårt för att passa in. 

Dansinstruktören i verkligheten förekommer inte i rollistan utan han är hemlig av rädsla för repressalier, påstår regissören. De två spelade instruktörerna är däremot missnöjda med den ene av dansarna för att han är för ”mjuk” och inte tillräckligt ”maskulin”. Dansen i Georgien speglar samhällets syn på manlighet och måste uttrycka stolthet och tuffhet, menar dom. 

Filmen slutar med att de båda älskande tvingas att skiljas, eftersom den ene måste återvända till hembyn och ta hand om mamman som blivit änka och den andre är för fattig och icke-macho för att passa in. Den homofoba kulturen motsvaras av samhällets diskriminering av homosexualitet. Det är höst i Tbilisi  och en romantisk kärlekshistoria värdig en Godard eller Truffaut avslutas i bitterljuvt vemod.

När filmen hade premiär i Tbilisi demonstrerade en uppretad mobb mot filmen, ropade på censur och försökte hindra publiken att bänka sig. Polis fick ingripa. Den grekisk-ortodoxa kyrkan hade sannolikt sitt finger med i spelet. 

Georgien tillhör de självständigaste och mest kulturellt medvetna av de gamla sovjetrepublikerna med en medeltida arkitektur. Men ett lika uråldrigt patriarkat härskar där, vilket även visar sig i och med att de prostituerade är ett självklart inslag i gatubilden i filmen och förekommer i rollistan i eftertexterna. 

Sverige, Norge och Island har gått en motsatt väg. Här är homosexualitet inte diskriminerad längre, officiellt, och vi har förbjudit köp av prostituerade. Men i Tyskland och Holland blomstrar prostitutionen öppet. Jag är glad att jag lever i Sverige, även om jag blev förvånad över bristen på intresse för filmen i Motala.

Renée Frangeur, genusforskare och filmälskare