Vänsterpartisten Carl Blom bekymrar sig, i en insändare, över nedskärningar i Motalas skolor. Det är visserligen inte bara pengar som räknas – utan vad man får för de skattekronor som investeras. Men när skolresultaten redan är nedslående är det lätt att hålla med om att det är oroväckande att man möter en redan illavarslande utveckling med att spara.
Behörigheten till gymnasiet bland de elever som lämnade Motalas grundskolor i fjol gick ned, till skillnad från rikssnittet där andelen ökade något. Högst gymnasiebehörighet uppnådde fristående Innovitaskolan, lägst kommunala Zederlundsskolan.
Redan det talar för att Blom är fel ute i analysen. Han skyller nämligen nedskärningarna på friskolor och på regeringen. Till att börja med kan vi konstatera att kommunen står för lejonparten av skolans budget. Det är kommunpolitiker som är skolhuvudmän och det är de som behöver prioritera skolan, inte bara med pengar utan också med tydligt ledarskap och en idé om vad skolan ska vara.
För det andra hävdar Blom att en ”marknadsskola får exakt lika mycket pengar per elev som en kommunal skola”. Men det stämmer inte. Enligt rapporten ”Är friskolorna överkompenserade?” får elever i friskolor minst 11 000 kronor mindre per elev och år. Kommunerna är mer än väl kompenserade för det bredare uppdrag de har – de 11 000 kronorna tillkommer utöver till exempel utbudsansvaret.
Bloms syn på kommunala skolors ekonomi är också i övrigt talande. Han menar att de inte kan anpassa sin budget till nya förutsättningar och att utbudsansvaret gör att de måste ”bereda skolplatser nära hemmet för alla elever”. Inget av detta stämmer, men den spridda missuppfattningen till och med bland politiker gör att kommunala skolor inte alltid ger valuta för de investerade pengarna.
Blom hänvisar, som så många andra, till den så kallade betygsinflationen på friskolor. Men då har han inte tittat på Skolverkets siffror: avvikelsen mellan resultat på nationella prov och slutbetyg är högre på kommunala grundskolor än på de fristående.
Det finns problem i svensk skola – och så även i Motala. Och visst behöver skolorna ekonomiska resurser för att lösa dessa, men det krävs också mycket mer än så. Ett kvalitetssäkrat betygssystem, fokus på faktakunskaper, tydligt ledarskap och större studiero. Om detta har tyvärr inte Bloms insändare någonting alls att säga.
Aaron Israelson, Friskolornas riksförbund
Svar
Svar från Carl Blom (V):
Tack Aaron för ditt svar, alltid trevligt med en fördjupad diskussion kring ett av våra stora demokratiska problem i Sverige idag.
Vi är ense i mycket: Hur pengarna investeras är jätteviktigt, att det finns ett tydligt ledarskap är också viktigt, även om jag skulle säga att medarbetarskap, struktur, arbetsvillkor, arbetsmiljö och förutsättningar ofta glöms bort. Jag kan dock ha uttryck mig otydligt, vilket gör att jag blir missförstådd.
Du påpekar att privata Innovitaskolan fick högst gymnasiebehörighet och att kommunala Zederlundsskolan fick lägst gymnasiebehörighet. Därtill påstår du att jag kopplar ihop det med hur mycket pengar de olika skolorna får. Jag skulle huvudsakligen koppla ihop de höga betygen med att privata marknadsskolor säljer en tjänst: Betyg. Om ett företag existerar på en marknad så säljer de en tjänst och i detta fall säljes betyg.
Några fakta kring glädjebetygen: Handelhögsskolan i Stockholm skärper intagningskraven, på grund av betygsinflation, (SR 1/2). 4/2 skriver Paulina Neudling i SvD, knappast en flammande vänstertidning: ” ’Betygsinflation’ är korruption”. En bok skriven av forskare, Skolverkets rapport och vår borgerlige skolminister som jag hänvisade till i förra debattartikeln verkade inte vara tillräckligt, så jag lägger till några fler källor.
Jag har också fel i att en kommunal skola inte kan anpassa sin budget till förändrade förutsättningar. Ett tankeexperiment: Fem klasser har 20 elever, två elever från varje klass går ett par veckor in i en termin till en marknadsskola. Kommunens skola förlorar nu intäkter för tio elever. Hur menar Israelson att kommunala skolan kan ändra sin budget? Tar de bort tio procent av läraren, tio procent av elevassistenten, minskar klassrummen med tio procent?
Utbudsansvaret kan vara ganska betungande som när JB-skolan med 10.500 elever gick i konkurs 2013, och grundaren gick därifrån som mångmiljonär. Är det så vi vill att vår skola ska vara? Ger det som Israelson säger ”Studiero” ”Fokus på faktakunskaper”? Kanske vill vi freda våra barn från marknaden?
Carl Blom (V)