År 2019 släppte inrikes transporter ut 16,4 miljoner ton koldioxidekvivalenter enligt naturvårdsverket. Det motsvarar en dryg tredjedel av Sveriges totala utsläpp. Enligt Sveriges klimatmål för transportsektorn ska utsläppen minska med minst 70 procent till 2030.
Denna ambitiösa målsättning har lett till att vi har ett dieselpris kring tjugan och ett bensinpris runt 17 kronor. Tittar man på priserna i dagens penningvärde är det inte utan att man undrar hur det kan vara så dyrt. Bensinpriset låg för 40 år sedan under tre kronor litern och räknar man det i dagens värde så blir siffran 9,92 kronor. År 1980 kostade dieseln 1,50 kronor litern och omräknat i dagens penningvärde blir det 4,94 kronor. Av dessa summor är 50-60 procent skatt som främst motiveras av det ansträngda klimatläget.
Men regeringen är inte nöjd och efter avlatsbrevet med plastpåseskatten vill nu regeringen ge sig på hårt arbetande människor på landsbygden som är beroende av bilen. Nuvarande avdrag med 18,5 kronor milen föreslås skrotas till förmån för en skattereduktion på fem kronor milen på allt över 1,5 mil.
Bor man på landsbygden finns sällan varken tunnelbana eller någon utbyggd kollektivtrafik. Vill man ta sig någonstans är det bilen som gäller och oftast behövs två fordon i ett hushåll. Att i det här läget lägga ännu mer ansvar för klimatomställningsnotan på landsbygden utan att erbjuda folk ett alternativ är både fegt och oansvarigt.
För folk som redan idag kämpar med långa pendlingstider och långa avstånd i sin vardag behöver inte få en ännu dyrare vardag. Fortfarande är elbilar ett väldigt dyrt alternativ trots regeringens subventioner. 500 000-600 000 kronor är idag för en elbil är idag en stor utgift för de flesta hushåll.
Att då i det här läget fortsätta försvåra för vanligt folk som i sin vardag kämpar med att få ekonomin att gå runt är inte rättvist. Vi behöver ställa om men vi kan inte brandskatta folk från hus i hem i jakten på att de ska köpa en elbil. En elbil, som om vi ska vara helt ärliga, inte heller den är helt miljövänlig den med.
Ingen ifrågasätter huruvida vi behöver ställa om samhället mot ett mera hållbart men det måste ske i en takt som vanligt folk orkar och har råd med.