För tio år sedan drabbades Sveriges kommuner av arenafeber. Plötsligt skulle var och varannan kommun bygga stora, påkostade inomhusarenor. Kommun efter kommun skulle bli eventkommuner. Nu, 10 år senare, har vi facit av kommunpolitikernas beslut och bristande kostnadsberäkningar. Höga driftskostnader konkurrerar ut kommunal kärnverksamhet och förvärrar en redan besvärlig ekonomisk situation.
I dag vet vi att arenabyggen, simhallar, bandyhallar med mera är kommunala högriskprojekt. En ny arena kan i bästa fall innebära fler sport-, företags- och nöjesevent, men ofta är verkligheten inte i närheten av politikernas förhoppningar och påstådda effekter. Vanligast är att kommunen står kvar med en dyr nota till liten nytta som skattekollektivet får betala. Arenor och diverse sporthallar blir i stort sett alltid dyrare än beräknat och slutnotan väsentligt högre än budgeterad kostnad. Några exempel som hämtats ur utredningar från tankesmedjan Timbro:
Multiarenabygget i Lund är ett skolboksexempel på hur fel det kan gå. Arenan var kostnadsberäknad till 80 miljoner, slutnotan blev 200 miljoner. Intäkterna från kongresser, konserter, mässor och företagskonferenser räckte inte långt. Driftskostnaderna det första året var på 14 miljoner och intäkterna på 7 miljoner kronor.
Kristianstad Arena stod färdig fyra år efter politikernas beslut. Den beräknade kostnaden om 120 miljoner kronor blev 330 miljoner, en kostnadsökning på drygt 175 procent. Förutom de dyra byggkostnaderna går arenan med stora årliga driftsunderskott om cirka 30 miljoner kronor.
Ystad Arena planerades 2008. En ny multiarena inklusive bad skulle byggas. Budgeten hamnade på 210 miljoner kronor men slutnotan blev 507 miljoner kronor.
Sandviken kommun såg ut att ha en fantastisk möjlighet att lyckas med sitt arenabygge. När det lokala bandylaget SAIK ville få en bandyarena beslutade den lokala Göranssonska Stiftelsen att finansiera arenan. Arenan blev gratis men snart nog uppenbarade sig stora driftskostnader som man inte hade räknat med.
Kommunen hade budgeterat för ett totalt driftsunderskott på 13 miljoner under de tre första åren. En rejäl felräkning. Driftskostnaderna har kostat kommunens skattebetalare drygt 200 miljoner kronor. Det lokala bandylaget har dessutom svårigheter att betala hyran. Sandviken är en kommun med stora ekonomiska bekymmer. De gör nedskärningar i kärnverksamheten men betalar samtidigt en dyr arena som årligen kostar miljontals kronor.
Lägg så till Tele2 Arena i Stockholm som blev världens fjärde dyraste fotbollsarena. Friends Arena i Solna stad blev nästan 1 miljard dyrare än beräknat. För Falkhallen i Falkenberg ökade byggkostnaderna med drygt 300 procent. Uppsala Arena, som efter 12 år ännu inte är byggd, har hittills kostat 45 miljoner.
Nu ska Motala kommun sättas på kartan! En ny simhall planeras och höga röster ropar efter en bandyarena. Motala ska bli en eventstad att räkna med. Öltälten på torget ska stå i parad. Det kostsamma Lalandiaprojektet ses som frälsaren. Men tänk om Motala skulle satsa på det som är deras huvuduppgift och bli en kommun känd för fantastiskt bra skolor och oöverträffat bra barn- och äldreomsorg. Erbjuda villatomter till överkomliga priser och ha ett bra och varierat utbud av lägenheter.
Kommunernas vilja att investera i arenor och sporthallar beror oftast på önskan att sätta kommunen på kartan. Men nästan all forskning visar att bästa reklamen för en kommun är en väl fungerande skola, barn- och äldreomsorg. Vad ska vi satsa på? Slutspel i bandy eller bra skola, barn- och äldreomsorg?
Harriet Svensson