I Östergötland har strävan efter att återställa gamla våtmarker fått närmast skrämmande och pyramidala former.
Mellan 1750 och 1850 dog 100 000-tals människor i Sverige i malaria eller frossa, som den kallades på den tiden. Det var Sveriges största folksjukdom, men de indirekta följderna var ännu mer fasansfulla. Malariamyggan svärmade i april–maj, när vårsådden började, men då låg många bönder och torpare sjuka, febriga och orkeslösa i sina stugor och sådden blev eftersatt. Andra svärmningen kom i augusti–september, när skörden skulle bärgas. Ånyo låg många människor kraftlösa i feber och oförmögna att på rätt sätt ta vara på skörden. Detta resulterade i spannmålsbrist, höga priser och undernäring, vilket drastiskt minskade motståndskraften mot många andra sjukdomar, som drabbade människor under denna tid.
Vid mitten av 1800-talet uppodlades enorma arealer i Sverige, bland annat som ett resultat av bysprängningar (laga skiftet) och torpanläggningar. Mossar och våtmarker uppodlades och utdikades (senare täckdikade) och sjöar och vattendrag sänktes. Åkerarealen i Sverige har aldrig förr eller senare varit så stor som på 1870-talet. De gynnsamma betingelserna för malariamyggan försvann, även om man då inte hade en susning om att myggan spred sjukdomen.
Malaria är den sjukdom i världen, som i dag dödar flest människor – långt mycket fler än covid, aids och ebola gör tillsammans. Malariamyggan finns fortfarande i Sverige, även om den inte just nu bär på smittan. Vi vaccinerar oss med all rätt mot covid, tbe, influensa och många andra sjukdomar. Ska vi då tillåta att våtmarksfundamentalister får skapa gynnsamma betingelser för världens farligaste sjukdom genom att återskapa grunda våtmarker samtidigt som klimatet blir varmare? Det är i så fall bara en tidsfråga innan malarian återigen lamslår Sverige!