Barnkonventionen blev del av svensk lagstiftning första januari i år. Konventionen berör bland annat barnets möjlighet till god hälsa. Även andra ramverk i svensk lag reglerar detsamma, här finns socialtjänstlag och hälso- och sjukvårdslag sedan decennier.
Paradoxalt lider en oroväckande mängd barn och unga i Sverige av psykisk ohälsa. Från politiskt håll skjuts extra medel till men ambitionerna att tillgodose vårdbehovet räcker dessvärre inte. Väntetiderna för att få hjälp är orimligt långa.
Intentionen med ökade satsningar är i enlighet med hälso- och sjukvårdslag och patientlag vilka reglerar patientens rätt till vård och vårdens prioriteringar.
Hur står sig då psykisk ohälsa i paritet till annan vård och andra vårdbehövande målgrupper? Svagt bör det konstateras. Det är känt att tidiga, individanpassade insatser som stärker barnets livsvärld kan förhindra ett eskalerande av problemen där barnet riskerar allvarliga följder eller men för livet. Det finns också ekonomiska incitament eftersom bristen på vård i tidigt skede är kostnadsdrivande på sikt.
Istället för tidiga utredningar finns månads- och i vissa fall årslånga köer till bland annat barn- och ungdomspsykiatrin beroende på vilket stöd som behövs. I Linköping är väntetiden till vissa utredningar inom neuropsykiatriska diagnoser så lång som två år. Kön till professioner som kan hjälpa barnet med lindring och avlastning i form av olika typer av miljöanpassningar, hantering av stress eller i form av hjälpmedel, är i vissa fall mer än halvårslånga.
Väntetiderna inom barn- och ungdomspsykiatrin måste vara ett haveri med tanke på idén om jämlik vård. Ett första besök som uppfyller vårdgarantin blir futtig pinnstatistik när andra insatser låter sig dröja. Ett gigantiskt gap är identifierat mellan lagstiftningarnas intentioner och verkligheten.
Det finns inga dokumenterade fall där barn med somatisk sjukdom väntar på hjälp i två år, tanken framstår absurd. Det är naturligtvis oetiskt, ovärdigt, inhumant och inkonsekvent att inte vårda psykisk ohälsa hos barn i tid. Det är känt att bristen på stöd riskerar att öka barnets problem vilket bör betraktas och hanteras som den vårdskada väntan gett upphov till. För många familjer leder väntan ofta till ohanterliga situationer med svårt lidande som följd.
Problemen måste hanteras på olika nivåer. En genomlysning av barn- och ungdomspsykiatrins verksamheter behöver göras för att lösa flaskhalsar med förbättringsarbete. Frågan är om verksamheten har de resurser som behövs och om det finns sätt att effektivisera arbetet.
Tillsätt mera resurser till forskning om nya sätt att förebygga och lindra effekter av psykisk ohälsa. Denna behöver utgå från att barnet är en del av sin omgivning och inte en isolerad ö.
Gör lagstiftningarnas intentioner till verklighet också när det gäller psykisk ohälsa och låt Östergötland gå i bräschen för en ny tid där konkret handling bidrar till uppfyllandet av visionerna.
My Eklund Saksberg, legitimerad sjuksköterska, master i kvalitetsförbättring och ledarskap