Är ofrivillig ensamhet en ny tyst folksjukdom?

Att vara ensam och ha ont i själen är inte en del av ett naturligt åldrande. Människor upplever ensamhet på olika sätt. Det finns både frivillig och ofrivillig ensamhet.

Pandemin har både förstärkt och tydliggjort problemen kring ensamhet och att de inte löser sig själva utan är något som samhället måste ta på allvar, skriver debattören.

Pandemin har både förstärkt och tydliggjort problemen kring ensamhet och att de inte löser sig själva utan är något som samhället måste ta på allvar, skriver debattören.

Foto: FREDRIK SANDBERG / TT

Debatt2022-06-07 06:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Av SCB:s mätning från 2019 är ungefär 4 procent av Sveriges hela befolkning ensamma. Den upplevda ensamheten ökar med stigande ålder. Under pandemiåren levde 70-plussarna som i ett undantagstillstånd. Det var ett skydd mot fysisk sjukdom som tyvärr förde med sig ett mycket högt pris. Hur högt kommer framtiden visa, men ensamhet behöver lyftas och värderas som den tysta folksjukdom som den faktiskt är. 

Många äldre saknar ett socialt sammanhang. De saknar att ha någon att prata med, någon att ringa till eller bara någon att ha en regelbunden mänsklig kontakt med. Vårt samhälle utvecklas i en riktning där tjänster och telefonservice automatiseras och effektiviseras så att samtal med en riktig människa ibland känns som ett minne från en annan tid. De små oplanerade samtalen i vardagen är få och den som med ålderns rätt har gott om tid kan ha svårt att hitta sociala kontakter. En femtedel av Sveriges äldre upplever ensamhet. Cirka 13 procent av de som bor hemma och är över 65 år besväras ofta av ensamhet, och 18 procent av de som bor på ett särskilt boende gör det. 

Under pandemin har ensamheten blivit större och drabbat fler. Pandemin har både förstärkt och tydliggjort problemen kring ensamhet och att de inte löser sig själva utan är något som samhället måste ta på allvar. Det kan vara svårt att hitta nya vänner när man slutat sitt yrkesliv och gått i pension. I oroliga tider blir behovet att få prata förstås ännu större. 

Antalet äldre över 80 år beräknas öka med 50 procent fram till år 2028. Det är inte svårt att räkna ut att problemen med ensamhet också kommer att öka. Här finns en hel del att göra. Det gäller att det finns något att göra för personen efter pensionsinträdet. Man måste komma in i något positivt sammanhang som kan hålla i under resten av livet. Som äldre/årsrik måste man få känna att man är behövd. Alla behöver människor att samtala med och med nya sociala sammanhang kan helt nya intressen öppna sig. 

För oss liberaler är vården och omsorgen om äldre ett oerhört viktigt område. Man ska få hjälp när man har ont i själen såväl som i kroppen. Ensamhet är vår tids folksjukdom som ibland jämförs med rökning just på grund av de ohälsosamma följderna. Detta borde tas på mycket större allvar. Visst är det märkligt att vi inte lyckas bättre med en så utspridd folksjukdom? Alla är vi sociala varelser och därför är det viktigt att den som upplever ofrivillig ensamhet får hjälp att hitta ny mening genom mötet med andra. Vi behöver helt enkelt se det som en sjukdom som behöver botas.