I dag för 76 år sedan, det vill säga 6 augusti 1945, sprängdes den första atombomben över civilt mål över den japanska staden Hiroshima. Tre dagar senare fälldes ytterligare en bomb över Nagasaki. Under första veckan avled 140 000 människor - huvudsakligen civilbefolkning - av strålning, brännskador och frakturer.
Mänskligheten stod vid ett vägskäl direkt efter andra världskriget. En av de första resolutionerna i det nybildade FN handlade om att förbjuda kärnvapen. Hade det beslutet gått igenom hade vi haft ett stort problem mindre i dag. I stället kom kalla kriget, där avskräckning genom kärnvapen blev grundbulten i säkerhetspolitiken.
I dag har jorden därför 12 000 kärnvapen. Det är 12 000 för många. Det räcker med 300 detonationer för att helt förstöra jorden. Klimatavtalet i Paris räknar inte med att kärnvapen ska användas. Men finns kärnvapen kvar, kommer de att användas om inte så av misstag. Det är ett faktum som vi inte vill tänka på. Avskräckningen som metod är absurd och ur medicinsk synvinkel förkastlig.
2017 fattade 122 länder i FN:s generalförsamling ett beslut att avskaffa kärnvapnen. Det första land som ratificerade avtalet var Vatikanstaten, därefter följt av över 50 andra länder. Nu väntar vi med spänning på att även Sverige ska våga ansluta sig till avtalet, men rädsla för att stöta sig med NATO lägger hinder i vägen. Jens Stoltenberg - NATOs Generalsekreterare - sa i sitt ”Sommar i P 1” att NATO historiskt sätt varit en flexibel organisation, där man ändrat inriktning beroende på de världsliga förutsättningarna.
För jordens skull kommer det att behövas ett genombrott i kontakterna mellan de nio kärnvapenländerna. En plattform för detta är den snart förestående ”Översynskonferensen av Ickespridningsavtalet från 1970”, liksom de bilaterala samtalen mellan Biden och Putin. Bara genom fortlöpande respektfull dialog kan parternas misstänksamhet mot varandra försvinna.
Vi ska inte ha en övertro på att politikerna kommer att lösa detta utan ett starkt folkligt tryck. Man kan dra paralleller med andra företeelser i historien: Det var inte männen som ledde kampen för kvinnors rösträtt; det var inte slavdrivarna som såg till att slaveriet avvecklades; det var inte de vita som drev kampen mot apartheid.
En stor förändring åstadkoms därför bara genom uppriktigt stöd från Dig och mig - dvs ”personen på gatan”. Det största hindret finns inom oss själva: ”Jag orkar inte bry mig”, ”Kärnvapnen får någon annan sköta om”, ”Jag har nog med mitt eget”, ”Det är så ångestladdat att jag inte orkar tänka på det”. Kanske känner Du igen Dig i några av dessa argument. Ändra på detta och ställ upp för att kärnvapnen försvinner! Din röst är viktig!