Ledare Kommer alla punkter i januariöverenskommelsen att genomföras? Om pandoras ask väl skulle öppnas är det inte säkert.

“Vi valde att ge och ta på ett sätt som internt svider – för det högre syftets skull.” I olika utsträckning använde sig de fyra partierna av stora ord i denna stil när januariöverenskommelsen presenterades. 73 punkter, ofta tidspreciserade, fick bli garanten för att konkret politik stod på verkställighetslistan. Detta faktum användes också för att legitimera samarbetet.

Uppgörelsen är ovanligt handfast. Till traditionen hör att en regering tar fram en statsbudget löpande. Man följer den ekonomiska utvecklingen och gör årliga intresseavvägningar. Ideologi spelar såklart in. Satsningar och besparingar förankras hos partierna som står bakom budgeten, men ibland tvingar omvärldsläget helt enkelt de dyraste av favoritidéer att stå tillbaka.

Här ska däremot förutbestämda reformer betas av, om inte med entusiasm så åtminstone med plikttrogenhet. Tempot och handfastheten ligger i överenskommelsens premiss.

Ett aktuellt uttalande från Liberalernas nyvalda partiledare Nyamko Sabuni, som innan sitt tillträde var öppet kritisk till januariöverenskommelsen, sätter fingret på hur detta också utgör överenskommelsens ömma punkt.

I en intervju i SVT:s Agenda talade Sabuni häromdagen om hur det vid ett ekonomiskt försämrat läge kan finnas “anledning för regeringen att tänka om”. De två konkreta exemplen gällde utvecklingsåret – ett förskönat nyord för MP-käpphästen friår – och den så kallade familjeveckan, det vill säga S-förslaget om utökad föräldraledighet (Agenda 25/8).

Slående är alltså hur Sabuni trycker till budgetsamarbetets grundtanke. Det blir som en politisk insikt om hur kostsamt det i slutändan blir när alla till slut ska få sitt. Plötsligt ska det matiga samarbetsprogrammet möta den ekonomiska och samhälleliga verkligheten. Just nu råkar den präglas av orosmoln i världsekonomin och vi kan mer eller mindre dagligen ta del av rapporter om kriminellas förödande verksamhet.

Detta ser väljarna. Ur det perspektivet är det ett intressant steg att absolutismen i reformprogrammet nu faktiskt ifrågasätts. Det framstår som både realistiskt och pragmatiskt. Politik kommer trots allt alltid i slutändan att handla om prioriteringar.

Så länge samarbetet pågår gäller det bara att vara vaksam. Regeringspartierna kommer inte missa chansen att drämma tillbaka åt andra hållet om 73-

punktslistan åter kastas upp på förhandlingsbordet. (Liberala nyhetsbyrån)