Ledare Ibland är det utmanande att vara ledarskribent i MVT. När man minst anar det blossar det upp någonting helt nytt som vänder upp och ner på planerna. Så är fallet denna gång, när ett både oväntat och skadligt beteende dök upp hos majoriteten under onsdagens fullmäktigesammanträde i Vadstena.

Den som har förra lördagens ledare färskt i minnet kommer ihåg att det då spekulerades i hur situationen i Motala skulle komma att utvecklas kring politiska strategiknep i budgetomröstningen i december. Ett av de exempel på rådande praxis som gavs var att det logiskt sett bör vara upp till oppositionen att avgöra vem som ska agera som dess företrädare.

Den senaste tiden har i stället motsatsen varit fallet i flera svenska kommuner, exempelvis Härnösand och Timrå. Nu ansluter sig dessutom Vadstenas politiska majoritet till denna mindre smickrande skara av styrande partier som inte kan hålla fingrarna i styr, utan ger sig in på den osmakliga linjen att påverka vilka som ska företräda oppositionen.

En sak råder det inget tvivel om i Vadstena, nämligen att det från ett historiskt perspektiv råder ett politiskt kaos. Anledningen är dels den underliga konstellationen med Moderaterna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet vid rodret, dels deras normbrytande agerande som innebär att praxis kring val av oppositionsföreträdare är åsidosatt.

Konsensus kastades mentalt ut i Vätterns iskalla vatten. Åtminstone var så fallet för flera av de poster som partiet utifrån valresultatet potentiellt hade samlat ihop till. Inför omröstningarna till exempelvis vice ordförande i nämnder och styrelser hade Konsensus åtta röster, den samverkande trion Centerpartiet, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet hade sex röster, Sverigedemokraterna hade tre röster.

Det fanns alltså totalt 17 röster inom oppositionen, men för den tyngsta posten som andre vice ordförande i kommunstyrelsen var det 28 av kommunfullmäktiges 35 ledamöter som valde att rösta på en kandidat. Sju personer hade sinnesnärvaro nog att lägga ner sin röst, vilket är det demokratiskt sett rimliga agerandet, men minst elva personer inom majoriteten kunde inte hålla sig ifrån ofoget att avgöra vem som skulle företräda oppositionen.

I samtliga tolv val var det företrädare för majoriteten som blandade sig i omröstningen. Detta agerande är skadligt för det politiska systemets förtroende och innebär i praktiken ett sabotage av den representativa demokratin, åtminstone i den form som Sverige genom åren har utformat den till. Förtroendet för de förtroendevalda naggas i kanten av detta agerande.

Det kan säkerligen finnas undantagsfall där det kan vara motiverat för en majoritet att blanda sig i valet av oppositionens företrädare. Här blev det däremot i fem av tolv val så att majoriteten bröt mot grundprincipen.

Att oppositionen inte kom överens sinsemellan om en gemensam kandidat är inget konstigt. De partiföreträdare som nu röstades in på de platser som enligt praxis skulle ha gått till Konsensus har inte heller någonting att skämmas över.

Skämmas ska däremot de ledamöter i Moderaterna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet som valde att blanda sig i valet av oppositionens företrädare. Att försöka hitta några hållbara argument för deras agerande är väldigt svårt, för att inte säga omöjligt.