Ledare Regeringen vill trappa upp arbetet mot narkotika. Det meddelade inrikesminister Mikael Damberg (S) och socialminister Lena Hallengren (S) i förra veckan. Det är utmärkt att man är självkritisk när det kommer till den nuvarande strategin som uppenbarligen inte fungerat. En av åtgärderna som föreslås för att minska narkotikaanvändningen är dock högst tvivelaktig.

Regeringen vill tillsätta en utredning för att se över tystnadsplikten i postlagen, så att inte bara tullen utan även vanliga postanställda ska kunna söka efter misstänkta paket och kontakta polisen. Det låter kanske bra, men vägen till helvetet är nästan alltid kantad med goda intentioner.

Vad som i Dambergs och Hallengrens värld är en liten förändring av en lag för att komma åt narkotikahandel, är i själva verket ytterligare ett stort ingrepp i människors privatliv och integritet. Börjar man nagga tystnadsplikten inom postlagen i kanten finns det inga garantier för att den i framtiden överhuvudtaget kommer att finnas kvar. Så har människor tagits ifrån ännu en bit av den sfär som är deras.

Svenskarna är ett tålmodigt folk. Vi är vana vid offentlighetsprincipen som ger medierna möjlighet att kartlägga och granska och enskilda rätten att ta del av dokumentation som visar hur de höga skatter vi betalar hanteras. Att våra personuppgifter i normalfallet är offentliga är huvudsakligen en god sak. Men att vi lever i ett – på flera sätt – öppet samhälle betyder inte att det inte bör finnas gränser för hur medborgare övervakas eller hur eller till vem känsliga privata uppgifter kan riskera att läcka ut.

På senare år har det skett en rad förändringar som var och en kan motiveras med att de leder till samhällsförbättringar. Digitala journaler som kan läsas och delas av sjukvårdspersonal inom olika delar av vårdkedjan, övervakningskameror på allt fler platser, och kontantfrihet som gör att varje transaktion registreras är några exempel. Som politiker är det naturligtvis svårt att hålla emot när medicinska professioner argumenterar för förändringar som anses ge en patientsäkrare vård eller att sätta ned foten mot övervakningssamhället när känslan av otrygghet sprider sig och allt fler ropar efter kameror på platser som tidigare varit fredade. Och vem vill tvinga handlare som kämpar för att minska rånrisken att ta emot kontanter?

Som sagt. De goda intentionerna att skapa ett tryggare samhälle med minskad brottslighet är tydliga. Samtidigt måste våra folkvalda orka lyfta blicken och se helheten. Det är de skyldiga att göra. Det Sverige vi är på väg emot – eller kanske redan befinner oss i – är ett land där människor inte längre har något skydd för den personliga integriteten.

Snart varje del av våra liv övervakas och som grodan i kastrullen vänjer vi oss. Att ge postanställda rätt att strunta i tystnadsplikten är i ett sådant läge ingen stor sak. Men det borde vara det. Särskilt som det finns bättre sätt att bekämpa narkotikan än att göra postpersonal till angivare. (Liberala nyhetsbyrån)