Ledare På kvällen den 2 juli kom nyheterna från Europeiska rådets ordförande Donald Tusk. Efter en lång och slitsam andra förhandlingsrunda hade EU-ledarna äntligen enats om vilka som tar över toppositionerna inom unionen. Som EU-kommissionens ordförande föreslås Tysklands försvarsminister Ursula von der Leyen, som ECB-ordförande föreslås nuvarande IMF-chefen Christine Lagarde, som ordförande för Europeiska rådet föreslås Belgiens premiärminister Charles Michel och som EU:s utrikesrepresentant föreslås Spaniens utrikesminister Josep Borrell. Det är en klassisk EU-kompromiss som inte lämnar någon part nöjd.

Valet av von der Leyen som EU-kommissionens ordförande är överraskande. Hon är ingen spetskandidat – alltså en kandidat som en partigrupp i parlamentet vill ha. Manfred Weber var EPP-gruppens toppkandidat, även han tysk. Weber föll på att han är ogillad av många regeringschefer eftersom han saknar erfarenhet och uppfattas som för konservativ. Men Tyskland tänkte givetvis inte gå med på att vara de svagare euroländernas bankomat utan att få reellt inflytande i kommissionen. Därför slängdes von der Leyen fram, som på många sätt är en Angela Merkel-kopia – hon vill på lång sikt ha EU-armé, har uttryckt sig kritiskt om Brexit och är federalist.

Anledningen till att von der Leyen höll är den just nu starka alliansen mellan Frankrike och Tyskland. Frankrikes president Emmanuel Macron har sagt att förslaget var en konsekvens av ett tysk-franskt förbund. Mot att Macron hjälpte Merkel att få igenom von der Leyen fick han Christine Lagarde som ECB-chef. Lagarde är omtyckt, men har ingen särskild erfarenhet av penningpolitik. Hon har varit Frankrikes finansminister och är i grunden jurist. Nomineringen visar på den spricka som finns i EU idag – Merkel och Macrons idéer om vad unionen borde vara, mot partigrupperna i parlamentet varav många inte är lika övertygade om att en europeisk superstat är eftersträvansvärd. Det finns ett stort missnöje över att spetskandidaterna förbisågs, vilket ledde till att Tusk på presskonferensen intygade att von der Leyen skulle välja Frans Timmermans och Margrethe Vestager (båda spetskandidater) till vice ordföranden i kommissionen.

Det är en kompromiss där alla får någonting. Men om partigrupperna i parlamentet inte är med på tåget blir von der Leyen inte ny ordförande för kommissionen. Här kan de högernationalistiska partierna som stärkts efter Europaparlamentsvalet spela en avgörande roll. De har i vanliga fall svårt att komma överens, men de brukar tycka illa om etablissemanget. De kan välja att fälla von der Leyen tillsammans med bland annat den socialdemokratiska gruppen som är rosenrasande över att deras kandidat Timmermans föll på målsnöret.

I och med det nya politiska läget, där de två stora partigrupperna EPP och Socialdemokraterna förlorat mandat och de gröna, liberala och högernationalistiska partierna gått framåt, är det svårt att välja en ledare som enar hela unionen. Fragmenteringen i parlamentet kommer inte bara att göra det klurigt i valet av de nya EU-topparna, utan även påverka all annan politik som skapas på EU-nivå de närmaste fem åren.