Få saker gör mig så lycklig som att skratta, sjunga och dansa.

Sjunger i kör gör jag redan. Bugga gjorde jag mycket förr, men nu blir det mest fuldans för mig själv, där hemma till favoritmusiken som jag gjort Spotifylistor av.

Skrattar gör jag så klart också, men jag vill göra det oftare och ska hädanefter mer aktivt söka upp skrattbefrämjande tillfällen.

Ler gör jag ofta, men det är de där okontrollerade, höga, ganska fula och spontana gapskratten jag vill ha fler av. Endorfinskjutsarna de ger är sanna lyckopiller.

Jag är avundfrisk(!) på människor som har väldigt nära till skratt. I det stora kontorslandskap där jag arbetar finns det ett par–tre kollegor en bit bort som skrattar riktigt hjärtligt och högt minst ett par gånger om dagen. Vilken ynnest.

Samtidigt kan inte flabbandet konstrueras. Jag provade en skrattkurs en gång, för jobbets räkning, men nej. Även om jag visserligen gick runt i en stor ring med andra och skrattade, eftersom alla såg så fåniga ut när de gick runt i en stor ring med andra och skrattade, så var det inte rätt sorts skratt. Inte äkta, inte innerligt och inte ända nerifrån tårna.

Här är mina skrattdepåer 2019:

Ståkul. Det finns massor av bra stand up-komiker i Sverige. Det vill jag se mer av. Johan Glans, kan du inte komma till mina trakter en gång i månaden, snälla?

Gubben. Är ofta rolig utan att ha för avsikt att vara det. Antingen när han själv gör klantiga saker eller när han pricksäkert härmar mig.

Jag själv. Jag gör ofta korkade saker. Att skratta åt sig själv är behändigt eftersom ingen annan behöver känna sig uthängd eller kränkt. Men jag tycker att även sådant som slarvigt brukar kallas hånskratt och lyteskomik är kul, om bara hjärtat är med, och skämten förmedlas med kärlek. Min körledare Hanna Rydman är expert på det här.

Britter. Världsmästarna på humor. Ironin, ordvitsandet, självdistansen och driften med det ”typiskt” engelska. Till och med i en så allvarstyngd miniserie som ”En engelsk skandal” (svt play) har de briljanta skådespelarna leenden som lurar i ögonvrån och bidrar till en kontrastverkan som gör det allvarstyngda ännu allvarligare. Ibland är det extra modigt att våga skoja!Dessutom är brittiska rollkaraktärer mångfacetterade och inte tröttsamt och orealistiskt endimensionellt goda ELLER onda.

Parlamentet. Nästan alltid kul. Ihop med norska serien ”Dag” ett säkert kort. Och sen finns det ju miljoner Youtubeklipp förstås. Jag vill bli bättre på att hitta dem.

Skrattkompisar. Det finns människor som jag skrattar extra bra tillsammans med. Vi liksom smittar varandra så att skratt- och fnittervågorna fortplantar sig och rullar på av egen kraft. Dem vill jag umgås mer med.

Året började förresten väldigt bra, skrattmässigt. Vi var på Falkenbergsrevyn, Sveriges största nyårsrevy, och jag var oerhört skeptisk innan. Jag hade fått för mig att det skulle vara en sängkammarfars med spring i dörrar, vänsterprassel, en snårskog av förvecklingar och plumpa sexskämt.Så väldigt fel jag hade. Rekommenderas varmt!