Nedralidsbacken. Nog är den en speciell plats i vår bygd. Häftigare än grannen Övralid på sätt och vis. En plats som symboliserar action. En riktig idrottsarena av naturen. Som journalist följde jag Maifåkare som Anders Eklundh och Stefan Andersson där på 90-talet, i både träningssvett och racing i det Vättern cup som fanns de år det fanns en tävlingsvariant av Vätternrundan. Jag minns att jag stämde träff med triathleten Joachim Willén på platsen där han gav allt inför sina OS på 00-talet.

Framför allt är också Nedralidsbacken barndom för mig. Där såg jag mina sysslingar åka lådbil utför, till föräldrarnas stora skräck. Alldeles för farligt tyckte de, även om curling i barnuppfostran på 70-talet fortfarande inte var uppfunnet. Vi hade en gammelmoster som hette Signe och som det var krut i. Det var hon som hade stugan där uppe i backen. Hon tog med barnen på det föräldrarna förbjöd. "Kör nu, vi säger inget till mamma och pappa", viskade Signe inför de vansinniga lådbilsturerna.

Jag ler fortfarande åt de där minnena när jag åker med bilen i backen. Det är just Nedralidsbacken som får lite Tour de France-känsla just nu på lördagen när 1572 MTB challenge körs för fjärde gången. Det är här cyklisterna kanske får den bästa känslan och det starkaste publikstödet.

Artikelbild

| Vackert och plågsamt och spektakulärt. Lördagens 1572 MTB challenge i Motala bjuder på mycket, skriver Jens Bollius och minns saker från Nedralidsbacken.

Nu går inte banan utför backen utan uppför, men jag kan lova att de som åker där är människor som garanterat som barn hade vågat störta utför den i lådbil. MTB-åkare är inte orädda om man säger så, det hör man när de berättar om sina lopp och sin sport. Det är lite som speedway, förr eller senare kommer det en krasch. Den väntar liksom runt hörnet. Sedan är det bara att ge sig upp på cykeln igen. Jag tror att den inställningen måste finnas både hos motionärer och elit.

Nu är långlopps-SM inte riktigt den action som i vanlig MTB där det är så kallade dipp och diverse hopp och slalomåkningar mellan träd. Lång-SM, som 1572 bär upp i år, är främst uthållighet. Den som orkar hålla ett högt tempo under längst tid.

Men nog är inte lördagens lopp i och norr om Motala mindre spektakulärt för det. Det berättas för mig att vid Nykyrka, i en utförslöpa, kan cyklisterna komma upp i 55 kilometer i timmen. Då går det undan i skogen. Då blir det lite som barn i lådbil.

Om Motala har flera cykelfester så finns bredden i och med Vätternrundan på försommaren. Men eliten finns i sensommarens 1572 challenge eftersom det är tävling. "Ja, nu är det Formel 1. Alla de bästa kommer när det är SM", framhåller Fredrik Pahlm som både jobbar med evenemanget och som ska åka loppet i 67-kilometersklassen.

Artikelbild

Jag frågade Pahlm i veckan om vad som kan rekommenderas med loppet. Han sade att hela Övralid är roligast. Håleberget-delen är mest tungt, mer än fint, men det är också en charm. Efter plågan kommer välbefinnandet, och säkert också vackra tankar för de som genomfört resan.