Uppgiften att värma upp publiken på Palatset inför Delta Dullards skivsläpp föll till Borensbergs rockarna The Moonshiners. En något stel publik inledningsvis kom snabbt igång efter ett gitarrsolo av Niklas Royson och när bandets cover på Ebba Gröns ?Staten & kapitalet? drog igång var även dansgolvet i gungning. 

En timmes tid hade bandet på sig att få igång publiken och när dom lämnade över scenen till The Delta Dullards var publiken varma i kläderna. 

Innan spelningen passade jag på att sätta mig ner och ta ett snack med bandet. The Moonshiners består av Niklas Royson, Henrik Wallin, Johannes Mooe, Tomas Orci, Daniel Nordström och Staffan Bartholdsson, en grupp som sätter snittåldern på 50 år. Kvällen till ära drogs medelåldern ner något av deras stand-in för Staffan, Mikael Nilsson med sina 28 år. 

Artikelbild

| Johan Karlberg

Gruppen bildades för 5 år sedan av ett gäng kompisar med spridda erfarenheter och personligheter som plötsligt hittade ett gemensamt intresse i musiken. Men vägen var inte enkel och vid ett tillfälle var det nära att det blev ett abrupt slut.

Ringrostiga musiker som inte tycktes komma någonstans väckte frågan hos sångaren Henrik. Var det verkligen var någon idé att lägga tid på bandet? 

- Fan, ska man bara stå här och harva, tänkte jag.

Men en söndag fick Johannes med sig Niklas till bandets lokal, som med en gitarr till gav ett helt nytt ljud och dynamik till gruppen. Det lossnade och allt blev genast så mycket roligare.

Artikelbild

| Johan Karlberg

När man hör om ett coverband med några 50-åringar med rockinfluenser i blodet så tänker sig nog de flesta att det är Black Sabbath, AC/DC eller Deep Purple som gäller, men nu spelar de till exempel en låt från Avicii.

- Vi ser oss inte som ett traditionellt coverband, vi gör om låtarna till våra egna med ett Moonshiners-stuk säger Niklas.

Artikelbild

| Johan Karlberg

Bandet planerar att göra fyra spelningar per år, men det har blivit mer än så under det gångna året. För ett par veckor sedan var bandet på L?Orient i Linköping, även då som förband för Staffan Hellstrand. Någon vecka innan var dom i Stockholm och spelade på en privat fest som innehöll ett misslyckat försök att sätta hårdrockarstämpeln på deras resa. 

- Det klassiska med att kasta ut en TV från hotellrummet kändes inte riktigt rätt, vi tänkte nöja oss med en fjärrkontroll, fast den glömde vi hemma, säger Henrik med ett leende.

Vad är det bästa med att spela tillsammans?

- När allt klaffar ger det energi, endorfinet flödar. Och då är det jäkligt kul, svarar Tomas. Men det syns tydligt på gruppen att det inte bara är spelningar på klubbar och event som är viktigt. Det är en härlig gemenskap att bara repa ihop och ta kaffepauser mellan låtarna. 

- Många blev överraskade efter första giget i parken och vi har överträffat oss själva varje gång sedan dess. Jag tror nog fasen att vi överträffar oss själva även nästa gång, avslutar Henrik.