Vården ska även vara effektiv och tillgänglig oavsett vem du är. Men inom transvården finns det så pass stora brister att patienterna inte får en värdig vård. Väntetiderna ökar och köerna växer — transvården står still.
2015 insåg jag att jag var ickebinär. 2017 kom jag ut med hjälp av en terapeut, som hjälpte mig skicka en remiss till transvården. 2019 fick jag min första tid hos den psykiatriska kliniken i Linköping. 2020 kom nästa, som tog upp samma sak som det förra mötet. Jag väntar ännu på mitt tredje möte efter fem år. Transvården står still.
Inte minst är detta oacceptabelt, men jag har inte heller haft det sämst av alla. Jag har haft en accepterande familj som har hjälpt mig samt en sällsynt chans att flytta till en annan stad med nytt namn och ny könsidentitet. Den lyxen har inte majoriteten av transpersoner. Att veta att man har en familj som inte skulle acceptera en – som skulle kunna kasta ut en, utesluta en, attackera en – i samband med ett strukturellt transfobiskt samhälle och en i princip icke-existerande transvård gör det omöjligt för transpersoner att komma ut och leva som sig själva.
Idag är transvården i Östergötland grovt underbemannad och flera positioner står tomma. Det är psykiskt krävande för personalen – de blir utbrända och arbetsklimatet är stressigt. Rapporten “Vilka förbättringsområden identifierar vårdpersonal i svensk transvård i den egna verksamheten” (2017) förklarar konsekvenserna av personalbrist inom transvården: bristen gör att de inte kan vårda sina patienter i den mån de vill, vilket ökar deras oro för patienterna. Personalbristen uttrycks vara orsaken till de långa väntetiderna.
Även när det fanns ett utredningsteam var väntetiden överdrivet lång: kö, diagnostisering och behandling kunde vara en process på 3 års tid – tre års tid med könsdysfori, ångest och självmordstankar. Utan en fungerande transvård ökar risken för självmedicinering. På grund av kris, dåligt psykiskt mående och brist på andra lösningar söker sig många transpersoner till medicin på annat sätt än genom vården; de riskerar att överdosera eller få fel medicin, vilket kan ge fördärvande konsekvenser.
Utöver detta finns dessutom det faktum att vardagen hos en transperson är fysiskt smärtsam. De som är födda med bröst och upplever könsdysfori som följd av det väljer ofta att förminska utseendet av dem. Till och med den vanligaste och säkraste metoden, att ha på sig en binder, kommer med flera hälsorisker: plagget trycker på bröstkorgen och kan leda till smärtor samt långvariga problem med andning och bröstkorg. Risken att den efterlängtade operationen att ta bort bröstvävnaden inte längre blir möjlig ökar också när den blir skadad. Även för de med penis som vill förminska det utseendet medföljer risken för skador och operationssvårigheter. Dessutom tillåter inte de flesta lösningar att man har på sig plaggen under en längre tid, vilket ofta ignoreras i förmån för bekvämlighet.
Dagens transvård har brister stora nog för att stå helt still. Vi behöver större insatser i form av fler resurser, mer personal och en reform i grunden för hur en utredning samt behandling går till. Vi behöver ett inkluderande, accepterande samhälle. Det ska inte vara ett faktum att det tar flera år att få leva som sig själv. Ett bekvämt liv är en mänsklig rättighet – transvården ska inte stå still.