Den skotske skådespelaren Gerard Butler representerar en alldeles särskild sorts manlighet på vita duken. En tystlåten och sammanbiten manlighet, plikttyngd men aldrig gnällig – fokuserad, pålitlig och absolut humorbefriad. Utan skuggan av ett leende har han spelat krigarkung av Sparta (”300”) och skarpskjutande Secret Service-agent (”Olympus has fallen” och ”London has fallen”), och blivit hjälte för alla som tycker att män ska vara män och att kvinnor ska stanna hemma.

I nya ”Hunter killer” spelar han Joe Glass, en hårding i den amerikanska flottan som har tillbringat sitt yrkesliv på tungt bestyckade atomubåtar. När en av flottans ubåtar försvinner i Barents hav blir han hastigt befordrad till fartygschef och skickas iväg på räddningsuppdrag med attackubåten USS Arkansas. Men när den närmar sig Kolahalvön inser Glass och hans överordnade i Washington att det är mycket mer som står på spel – plötsligt hänger hela världsfreden på en skör tråd.

Trots påkostade actionsekvenser är ”Hunter killer” en långtråkig, träig film. Skådespeleriet är ojämnt: trött underspel varvas med gällt överspel, särskilt från Gary Oldman som gapar sig igenom sina repliker som krigshetsande amiral.

Artikelbild

| Gerard Butler gör en typisk Gerard Butler-roll, som den bistre ubåtskaptenen Joe Glass i ”Hunter killer”. Carter MacIntyre spelar hans sekond.

Den enda riktigt säkra tonträffen kommer föga förvånande från Michael Nyqvist, i en av sina allra sista skådespelarinsatser. Han spelar en rysk ubåtskapten som slits mellan lojaliteter efter att ha blivit undsatt av USS Arkansas, och han laddar sina få scener med mer känsla än vad kollegorna lyckas med kollektivt.

Filmen lutar sig tungt mot thrillerklassiker som ”Jakten på röd oktober” och ”Rött hav” men saknar nästan helt nerven som gjorde föregångarna sevärda. Kanske beror det på att historien är så våldsamt överlastad, med parallellhandlingar staplade på varandra och rollfigurer som aldrig hinner utvecklas bortom klichéer som ”grön marinsoldat med otur” och ”skurkaktig rysk general”.

Butlers rollfigur är dessutom så outhärdligt nöjd med sig själv – han som inte gått på fina officersskolan utan börjat sin bana med att skrubba torpedrör, som säger ”jag är ni” till sina mannar samtidigt som han spelar högt med deras liv. Den testosteronstinna tvärsäkerheten torpederar hela filmen. (TT)