– Det kan behövas för egentligen är jag mera en pratare än en skrivare, säger Ulla Carlsson.

Till årsskiftet lämnar hon sin tjänst som förskolechef i Ryd efter 15 år. Hon kommer fortsätta med lite andra uppgifter under våren men det övergripande ansvaret vill hon lämna nu i samband med att en ny ledningsorganisation tar vid.

– Jag går i pension ett år för tidigt. Min man Erik blir också pensionär och vi känner att vi vill passa på att njuta av livet tillsammans, säger Ulla.

Artikelbild

| Ulla fick en njutningskalender av medarbetarna till pensioneringen, en överraskning per månad.

Men det är inte med lätta kliv hon lämnar sitt jobb, sina kolleger och alla barnen på denna Linköpings största förskola. Hon har lagt ned enormt mycket engagemang här och hon har älskat det.

– När jag var aktuell för jobbet en gång i tiden skrev jag ned en vision om vad jag ville göra. Och det har jag sedan kämpat och stångats för under alla år.

Ulla ville bygga pedagogiken på Reggio Emilia-filosofin. Den har sitt ursprung i Italien och bygger bland annat på idéer om att man bör ta vara på barnets fantasi, nyfikenhet och olika uttryckssätt. Skapande i olika former är viktigt och på Solhaga finns en stor ateljé som enbart är till för barnens kreativitet.

Solhaga är alltså de nya lokalerna på Mårdtorpsgatan i Ryd som stod färdiga för ett par år sedan. Här inryms de sex avdelningar som kallas Kakburken och en dygnetruntverksamhet. Till Ullas ansvarsområde hör också de fem avdelningarna på Junibacken samt öppna förskolan.

Artikelbild

| Som chef kan man inte jobba ensam, anser Ulla. Hennes motto är ”Tillsammans”.

– Det viktigaste att bära med sig som chef är att ensam inte är stark. Man kan inte bygga en organisation själv. ”Tillsammans”, det är det främsta ordet hos oss. Det är jätteviktigt att omge sig med medarbetare som vill driva saker tillsammans, betonar Ulla.

Hon visste tidigt i livet att hon ville arbeta med barn. När hon var liten drev föräldrarna en affär på Torpön i Sommen, det var mycket att göra och Ulla tyckte att pappa och mamma bara jobbade. Hon hittade på saker för att få deras uppmärksamhet, som att klippa bort prickarna på en klänning och gå rakt ut i vattnet för att se om någon skulle reagera.

Artikelbild

| Ulla kommer att sakna samarbetet och gemenskapen på jobbet när hon slutat.

Barn ska inte uppfostra sig själva, tänkte hon. Den övertygelsen bidrog till att hon sökte sig till arbete inom skolan.

På den tiden gick man ett års förpraktik, bland annat inom förskolan. Där fann Ulla sin rätta plats. Eller om det var den som fann henne.

Artikelbild

| Den som arbetar i förskolan måste få tillfällen att reflektera över vad man gör, menar förskolechefen Ulla Carlsson.

– Min kontaktperson skrev i intyget att jag hade en naturlig fallenhet för förskolan. ”Det är sällan man ser det så tydligt hos en praktikant” stod det ungefär. Ja, jag har kvar intyget.

Efter förskoleseminariet i Norrköping kom Ulla till sitt första jobb som förskollärare 1979, det var på Junibacken i Ryd. Fast på den tiden sa man knappast förskola utan daghem.

– Det skulle vara en hemlik miljö. Det största diskussionsämnet var vilka gardiner vi skulle ha. I dag har förskolan en läroplan. Den ska utgöra ett komplement till hemmet, det är barnets arbetsplats. Här får de något annat än det de får hemma. Det är nog den största förändringen jämfört med när jag började.

Reggio Emiliapedagogiken kom Ulla i kontakt med redan under utbildningen då man gick igenom olika pedagogiska tankar. Men hon har också drivits av helt egna idéer om hur förskolan bör vara.

– Bristen på förskollärare är ett stort problem i dag. Statusen behöver höjas men det handlar inte bara om lön. Att vara i en barngrupp är ett krävande jobb och man behöver tillfällen att reflektera över vad man gör. Annars gör man bara. Och det är ju inte därför man går fyra år på universitetet, säger Ulla.

Därför har hon sett till att personalen får de stunderna. I Ryd finns till och med en tjänst som pedagogista, det vill säga en person som fungerar som stöd och bollplank till medarbetarna.

– ”Tillsammans” är ordet. Har jag sagt det?

Samarbetet och gemenskapen på jobbet kommer hon sakna när hon slutat. Det blir svårt att gå härifrån.

Till de positiva sakerna hör att hon får mera tid. Tid att tillbringa på sommarstället i Malexander till exempel, eller att kunna stanna längre än en vecka på ett långväga resmål. Och att kunna vara mera spontan:

– Vi bor vid Göta kanal i Ljungsbro och jag tycker om att åka långfärdsskridskor när isen just har lagt sig. Nu kan jag passa på att åka innan det kommer en massa snö.