Nej, att klappa gulliga djur är en mycket liten del av jobbet.

– Jag har minst lika mycket att göra med människor som med djur men framför allt handlar det om att lösa problem, efter eget huvud, säger Johanna.

Sedan 2016 arbetar hon på Motala Djurklinik, vars ägare Caroline William nyligen utsågs till Årets nyföretagare i Motala.

Artikelbild

| Johanna behandlar alla slags djur. Här är det en kameleont som som tas om hand.

Drivkraften för Johanna var från början att hon ville jobba med medicinska problem.

Jag var intresserad av biologi och fysiologi, hade lätt för mig i skolan och fick bra betyg på gymnasiets naturvetenskapliga linje. Och jag har bra minne, ’flugpappersminne’, säger mina kompisar.

Johanna är född och uppvuxen i Linköping och säger att hon ”växte upp i ett stall”.

– Jag ville jobba med hästar de första fyra åren under veterinärutbildningen men upptäckte att det var för tråkigt. Det var hälta, kolik, hälta, kolik och hälta igen. Smådjur handlar mera om diagnostik, ett slags detektivarbete.

Artikelbild

Johanna sökte veterinärprogrammet vid landets enda lärosäte för detta, Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, i Ultuna nära Uppsala. Intagningen är ett lotteri bland alla som har tillräckliga betyg. Johanna blev antagen vid första försöket.

– Det var tur. Jag har alltid tur av någon anledning, så jag blev inte förvånad.

Artikelbild

| Johanna Appelgren undersöker den belgiska vallhunden Alissa.

Utbildningen sträcker sig över fem och ett halvt år. De tre första bodde Johanna på cykelavstånd från skolan och från fjärde året på skolans internat.

– Från det året har man praktik och dessutom jour, man måste kunna rycka ut vid sådant som kalvningar, kanske nattetid.

Artikelbild

| Johanna Appelgren var inriktad mot biologi och fysiologi. Det var det som ledde henne till veterinäryrket. Sedan två år arbetar hon på Motala Djurklinik. 

Johanna berättar med pedagogiska gester hur arbetet med att hjälpa en kalv att förlösas inte handlar om styrka utan om kunskap och teknik.

– Man måste veta hur man ska positionera kalven, få den i rätt läge för att kunna dra ut den.

Många undrar om det inte är otäckt och äckligt att förlösa kalvar eller för den delen att operera djur, berättar Johanna.

– Men så funkar det inte. Man är fokuserad och har inga sådana känslor alls.

Johanna gjorde sitt examensarbete i Thailand, hösten 2012. Det handlade om forskning kring bakgrunden till hundars livmoderinflammationer. Anledningen till att det blev Thailand är att där finns mängder av gatuhundar som tas in för kastrering och på dessa djur bedrevs forskningen.

– Jag presenterade mina rön vid en kongress i Toulouse i Frankrike och handledaren ville gärna att jag skulle fortsätta ägna mig åt forskning. Men…

Johanna ville arbeta konkret i verkligheten på en klinik, bli förankrad i yrket.

– Forskandet kanske jag återvänder till i framtiden.

Det blev tillbaka till hemstaden och arbete på Valla Djurklinik. Hon jobbade med mottagning, ultraljud och kirurgi och var ofta helt ensam vid akuta fall. Och hon startade tillsammans med en kollega en diabetesavdelning på kliniken.

Diabetes är ett vanligt problem hos katter. Precis som hos människor handlar det om överdriven vällevnad. Katter klarar inte kolhydrater.

– Men det är på sätt och vis ett roligt problem eftersom många katter kan botas med snabb behandling och rätt kost. Katter är ju rovdjur, köttätare.

Vad är svårast och mest spännande med ditt jobb?

– Kejsarsnitt på hundar kan vara svårt. Det gäller att uppfatta signaler och agera i precis rätt tid.

Johanna berättar livfullt om andra kirurgiska ingrepp på hundar och visar en röntgenbild av en hundkropp med den nål som hon tog ut ur en hund och även en bild på själva nålen. Det kunde ha gått illa.

För att inte tala om den hund som nös ut en lång grov pinne, men fortsatte att nysa. På kliniken tog Johanna ut ytterligare en rejäl pinne som gått rakt upp i nosen.

– En gång hade en labradorvalp svalt en 30 centimeter lång leksaksråtta som satt sig fast i magtarmkanalen.

Johanna stortrivs med sitt yrke – och på Motala Djurklinik.

– Det är en underbar stämning. Vi är bara fem, alla i ungefär samma ålder och man börjar känna de flesta av dem som återkommer med sina djur.

Du måste ju möta en oerhörd tacksamhet och rent av glädjetårar från alla dessa hussar och mattar när du har behandlat deras älsklingar?

– Ja, det är härligt! Det är ju så: jag jobbar mer med människor än med djur egentligen.