På 70-talet bodde och arbetade Leif O Person i Sundsvall men hade i stort sett hela landet som arbetsplats i jobbet som reklam- och industrifotograf. Därför den kaxiga reklamslogan han skapade för sin verksamhet.

Och allt började redan när Leif var cirka tio år, hemma i Enskede i södra Stockholm.

– Jag ville tjäna lite egna pengar och gjorde springpojksjobb åt en före detta skräddare som framkallade film åt tobakshandlare, det var vanligt på den tiden att folk lämnade in sin rullar på små labb. Två somrar cyklade jag runt, hämtade och lämnade film. En och en halv mil två dagar i veckan blev det.

Artikelbild

| Egna och andras konstprojekt är det som numera upptar det mesta av Leif O Pehrsons tid.

För pengarna han tjänade på dessa skubbjobb köpte han kamera och framkallningsutrustning. Fotointresset hade börjat då han under en skolresa till Björkö i Mälaren fick låna sin pappas kamera.

– Jag frågade farsan hur man gör för att få fram bilderna. Han förklarade, jag skaffade vätskor och allt som behövdes och framkallade filmen själv, i källaren.

Leif började plåta allt flitigare, tog porträtt av grannarna och tog betalt för bilderna.

– Som 15-åring fick jag jobb på ett labb inne i stan. Men jag hade planer på att bli elektronikingenjör och tog en brevkurs.

Artikelbild

| Egna och andras konstprojekt är det som numera upptar det mesta av Leif O Pehrsons tid.

Fotointresset tog dock över. Leif skulle in i lumpen men begärde att få fortsätta fotografera och fick tjänstgöra på Försvarsstabens underrättelseavdelning med fotografi. Före lumpen var det Fotografskolan i Stockholm, en tvåårig, gedigen utbildning för den som ville bygga upp en egen verksamhet.

– Jag ville jobba med fotografi men det var taskigt betalt som assistent till att börja med. Jag och en kompis stegade upp till den legendariske K W Gullers och frågade om han kunde fixa jobb åt oss i England. Vi tänkte att vi lika gärna kunde ha dåligt betalt där och lära oss språket samtidigt.

Artikelbild

| Leif O Pehrson började med fotografi redan som tioåring. Hemma i kulturstadsdelen Verkstan i Motala har han och hustrun Annika sedan 40 år ateljé, bildarkiv och bostad, arbetsplats och ett ständigt pågående renoveringsprojekt.

Gullers ordnade jobb åt båda. Leif kom till en studio i Birmingham.

– Jag var där i ett år och sen återvände jag hem och tog taxikort. Körde nattpass och jobbade som fotograf på dagarna.

Leif och kompisen Calle Lindhe fick nys om att även Konstfack hade en fotoutbildning. Det här var i mitten av 60-talet.

– Vi sökte i sista minuten. 150 sökande till fem platser. Vi kom in, båda två.

Leif O Pehrson hade sedan studio i Stockholm 1967–1970. Jobbade med reklam, industri, böcker, forskning, bildspel.

– Men jag har egentligen aldrig varit storstadsmänniska. Att växa upp i Enskede var som att bo på landet och jag ville tillbaka till landet eller en mindre ort.

Leif fick uppdrag i övre Norrland, kom först till Sundsvall och tyckte att staden var som ”ett Paris i miniatyr.”

– Det fanns en studio där och jag fick en idé om att man skulle ha en filial i Sundsvall. En dag ringde dom från studion där och sa ’Du var ju intresserad av att ta över’. Det hade jag faktiskt aldrig sagt, men det där var intressant ändå.

Så Leif öppnade sin Sundsvallsfilial och nu följde en rad av år med mycket resande.

– Jag pendlade mellan Sundsvall och Stockholm och gjorde jobb överallt. Bara mellan Stockholm och Sundsvall blev det 8 000 mil.

Leif blev den enda renodlade reklam- och industrifotografen norr om Uppsala och nu föddes den där reklamfrasen, ”Hela Sveriges fotograf”.

– Det tog en väldig fart med jobben då. Jag flackade runt överallt under sex år. La upp turnéer mellan industrier, gruvor, sågverk.

Via annonsbyrån Arnek fick Leif första kontakten med Motala.

– Jag övernattade i Motala ibland när jag inte hann hem till Sundsvall. Och kände att nu var det läge att flytta – och eftersom jag inte är storstadsmänniska så var Motala rätt.

Tillsammans med vännen och Motalakonstnären Tommy Jerhammar började han titta på hus och gårdar i och runt Motala.

– Efter mycket letande hittade vi två hus i Verkstan, på en tomt mellan Varvsgatan och Liverpoolsgatan, flyttade dit och började renovera.

Ett projekt som pågår än i dag och som nu omfattar flera hus och tillbyggnader.

Leif O Pehrson byggde upp sin verksamhet i Motala, hade flera anställda och jobb överallt.

I samma veva som han kom till Motala hade han träffat sin fru Annika, under en resa till Paris, när Leif följde med Leif Strands Kammarkör, där Annika sjöng. Annika bodde i Stockholm och var socionom men kom till Leif i Motala och började jobba i sin mans firma, vilket hon fortfarande gör.

Leif O Pehrson var varit med om den omvälvande övergången från analog till digital fotografering – från förstoringsapparater, vätskor, mörkrum och framkallningsmaskiner för diapositiv till dagens digitalkameror och bildbehandling i datorer.

– I dag kan man ju dessutom ta tekniskt fantastiska bilder med telefoner. Övergången då på 90-talet var rörig, man jobbade med en blandning av analogt och digitalt. Fotograferna hade skärmar som var kalibrerade på ett sätt, tryckerierna på ett helt annat. Och kamerorna blev föråldrade på ett halvår. Det blev dyrt att hänga med i svängarna i början.

Men Leif var tidigt i gång med utbildning i det digitala, i egenskap av ordförande i reklamsektionen för Svenska Fotografers Förbund och vice ordförande för hela förbundet.

Han jobbar fortfarande och det kommer in nya kunder. Men nu handlar mycket om egen konstnärlig verksamhet och inte minst om samarbete med andra konstnärer. Samt uppdrag med skyltar för skolor och företag, med personalpresentation i bild.

– Men jag har gått ner till 40 timmars arbetsvecka numera…