God ekonomisk hushållning. Det måste Sveriges 290 kommuner sedan år 1992 förhålla sig till när det gäller medborgarnas skattepengar. Vad det innebär i praktiken har varit och är delvis fortfarande en tolkningsfråga, som bland annat förändras beroende på vilket ekonomiskt läge som kommunerna befinner sig i vid en viss tidpunkt. När ekonomin är god är det lätt att höja kraven, samtidigt som det är lätta att sänka dem när tiderna är tuffa.
År 2000 tillfördes kommunallagen ett så kallat balanskrav, vilket innebär att ett ekonomiskt underskott för en kommun måste hämtas igen inom tre år. Det finns därtill sedan 2013 vissa möjligheter att spara under goda år i en resultatutjämningsreserv, som gör att det redan i förväg kan finnas möjligheter att parera nedgångar i ekonomin. Denna valfria åtgärd ger en större flexibilitet för kommunerna över tid och tillämpas i både Motala och Vadstena.
Med det som bakgrund är det politikernas ansvar att se till att budgetar utformas på ett korrekt sätt. I det arbetet finns det stora inslag av ideologiska och idémässiga prioriteringar, som sätter avtryck på en kommuns verksamhet och karaktär. Ofta uppstår konflikter mellan olika viljor, exempelvis som i Motalas fall där den styrande minoriteten i Alliansen ett tag såg ut att få sin budget inför år 2020 nedröstad i fullmäktige.
Att utforma budgetar är en rolig och kreativ del av det politiska arbetet. Att ha hundratals eller tusentals miljoner kronor att fördela inom så många fantastiska verksamheter är en stor förmån. Det görs otroligt mycket gott och nyttigt inom den kommunala sfären, både när det gäller hårda och mjuka inslag i vår vardag. Byggnader, järnvägsperronger och snöröjning i en ände. Omvårdnad, utbildningar och kultur i den andra.
Att se till att en budget följs är inte fullt lika underhållande. Det är dessutom en knepig uppgift, eftersom det bland annat bygger på prognoser. I själva verket är dessa kvalificerade gissningar om framtiden, vilket många gånger är väldigt vanskligt. Uppgiften ligger på tjänstepersoner, som har en av de svårare utmaningarna som finns inom byråkratins värld.
Att Motalas kommunstyrelse nu enhälligt inför månatlig ekonomisk rapportering för att få ”ordning på läget”, som Kåre Friberg (M) uttrycker sig, är intressant. Ur en ansvarsmässig aspekt är det ett förståeligt krav som ställs på verksamheterna. Det ligger i linje med att uppfylla kommunallagens krav på god ekonomisk hushållning.
Samtidigt är kravet på rapporter varje månad resurskrävande. Det tar mycket tid i anspråk från många personer inom kommunens olika delar att sammanställa det som behövs, vilket i slutändan kan komma att kosta mer än det smakar. Det som förefaller vara en del i en ökad kontroll kan i själva verket medföra en ineffektivisering av arbetstid, åtminstone om man inte är vaksam och har en förståelse för risken.
Det gäller att hitta en balans mellan kontroll och resurser. Månadsrapporter är i grunden en god idé, men det gäller att se till att det verkligen kommer att hjälpa i stället för att stjälpa.
Tobias Josefsson