Ledare Övergångsbudget eller inte – under arbetet med statens budget för 2019 finns det ett område som sticker ut. Där börjar man inte med att fråga sig vilka mål man har, vad man vill uppnå, och vad det kommer att kosta att nå målen. Istället börjar man med en pengapåse som ska spenderas. Det handlar förstås om enprocentsmålet, överenskommelsen som säger att Sverige varje år ska satsa en procent av bruttonationalinkomsten på att hjälpa mindre bemedlade länder.

Enprocentsmålet skapades 1968. 50 år senare har biståndet både förändrats och förvandlats till en jätteindustri. Som förre ambassadören Lars Anell skriver i “Enprocentsmålet – en kritisk essä” var bistånd på 60-talet starkt förknippat med bilaterala krediter och gåvobistånd till länder och FN-organ. Idag sker tusentals projekt inom allt från demokrati och jämställdhet, infrastruktur, humanitär hjälp, miljö och hälsa.

Biståndsbudgeten växte 2018 med runt 6 miljarder, till totalt 43 miljarder. Merparten av dessa pengar handläggs av biståndsmyndigheten Sida, med cirka 800 anställda. Under hösten förra året varnade myndighetens generaldirektör Carin Jämtin för att ökningen skulle göra det till en “utmaning” att spendera pengarna (SvD 24/10 -17).

Det visar på det absurda i enprocentsmålet. Biståndspolitiken fokuserar inte på frågor som hur vi bäst kan hjälpa och var våra pengar gör mest nytta, utan på att göra av med pengarna innan året är slut. I Anells essä refereras bland annat en studie från 2002 av Nobelpristagaren Elinor Ostrom, där två tredjedelar av de Sida-medarbetare som intervjuades uppgav att de kände press från sina chefer i att få iväg pengarna.

Det innebär inte att biståndet saknar resultat. I Sidas genomgång av vad biståndet gick till 2017 finns positiva och tydliga exempel. Svenska biståndspengar har hjälpt till att utbilda 4 500 barnmorskor i Etiopien, att formalisera äganderätten för 7 800 bönder i Guatemala, och att minska S:t Petersburgs utsläpp i Östersjön med 138 ton biologiskt material.

Tyvärr är sådana konkreta resultat undantagen i biståndsbranschen. En stor del av Sidas resurser går visserligen till kontroller och utvärderingar, men de begränsar sig i de flesta fall till att konstatera om pengarna använts eller inte – inte vilken nytta de gjort.

Som en ny avhandling från Linda Engström vid Sveriges Lantbruksuniversitet visar riskerar också biståndet att ha negativa effekter. Ett projekt som skulle göra jordbruket i Tanzania mer storskaligt och effektivt har på grund av dålig styrning och undermålig lokalförankring lett till att bönder slutat odla träd och fleråriga grödor. Detta eftersom de sedan 2011 fått höra att de ska tvingas flytta, mot ekonomisk kompensation.

Det är inte säkert att sådana negativa effekter försvinner om man skrotar enprocentsmålet. Men det visar att biståndet behöver en bättre styrning, mindre fokus på att “få iväg pengarna”, och en tydligare koppling till erfarenhet och resultat. I det sammanhanget är det ett problem att storleken på pengapåsen ska bestämmas innan målen. Det är dags att avskaffa enprocentsmålet. (Liberala nyhetsbyrån)

Joakim Broman