Efter en veckas bilande i Toscana var den stora resväskan full av godsaker, olivoljor, viner, tryffel, salsiccia, roliga pastor... Resten skulle härbärgeras i det handbagage som skulle tas med ombord på flygplanet.

Längs den umbriska landsvägen hade vi besökt en loppisförsäljare och jag blev genast förtjust i en vällingklocka i järn, i form av en tupp. Efter prutning ner till 200 kronor placerades tuppen i minibussens bagage.

Vid minsta lilla gupp klämtade vällingklockan och snart var vi tvungna att stanna och linda in klockans kläpp i en handduk.

Artikelbild

På hemresan placerar Gubben tuppen i sin ryggsäck. Stolt tittar den upp vid sidan av ryggans lock.

Gubben hamnar i en kö till säkerhetskontrollen, jag i en annan.

Plötsligt tas jag avsides av en barsk kvinna. Hon pekar på en öppen korg och frågar med allvarligt tonfall om det är mitt handbagage.

Några sekunder tidigare har jag sett hur hennes kollega vid skärmen där alla scannade väskor dyker upp pekat ut mitt handbagage.

Barska kvinnan rotar runt i min korg, känner något djupt där nere med handen och tittar på mig med uppspärrad blick.

Och så halar hon fram den, vällingklockans kläpp. En blytung järnkula försedd med en sylvass hake i ena änden och en läderrem i den andra, ett veritabelt mordverktyg.

Utan att säga något hade Gubben packat tuppen hos sig och kläppen hos mig.

Kvinnan försvinner nu med kläppen förankrad i ett stadigt handtag in i ett angränsande rum, antagligen till sin arbetsledare. Jag ser genom rutan hur de skärskådar kläppen med bekymrad uppsyn. De ringer och snart kommer ytterligare en person in i rummet.

Under tiden försöker jag förgäves få kontakt med Gubben, som redan passerat säkerhetskontrollen, så att han ska kunna komma med tuppen och ta mig ur knipan.

I mitt huvud letar jag febrilt och utan framgång efter vad ”kläpp till vällingklocka” kan tänkas heta på engelska. Jag går givetvis bet.

Istället hör jag mig själv ropa in till de tre säkerhetsvakterna, med hög röst för att överrösta folksamlingens sorl: ”No worries, it belongs to a cock!” (Ungefär: Ingen fara, den hör till en tupp).

Förtjusta fniss hörs omkring mig. Cock kan avse tupp, men är också slang för det manliga könsorganet.

Nu kommer tack och lov Gubben sättande med själva tuppen. ”Vilken dramatik. Vad står på? Fan också, jag glömde berätta att jag la kläppen hos dig. Så klantigt!”

”Hello!” ropar jag in till de konfererande italienska tjänstemännen.

Samtidigt höjer Gubben tuppen i högan sky, högt över folks huvuden, så att säkerhetspersonalen verkligen ska kunna se vart kläppen hör hemma.

”Ah!” ser barska kvinnan ut att tänka. Sedan ler hon brett, kommer emot oss med raska, tar kläppen och tjongar den mot tuppens vällingklocka så att det dånar i säkerhetshallen.

Av detta kan man lära sig åtminstone två ting:

1. Det är väldigt dumt att ha en järnkläpp i handbagaget.

2. För att undvika missförstånd är det bättre att använda ordet rooster än cock när det är ett flygfä som avses.