Insändare Vi kunde läsa i MVT 12 mars om Loay Behnam. Trots att han bedömts sakna arbetsförmåga nekar Försäkringskassan att betala ut sjukersättning. Lars Clarvid, områdeschef på Försäkringskassan i Östergötland, ger en förklaring som egentligen inte säger någonting, att avslaget beror på försäkringsvillkor som måste vara uppfyllda. Försäkringskassan tog heller ingen hänsyn till Arbetsförmedlingens uttalande att Loay inte uppvisat någon arbetsförmåga.

Den absurda situationen beror i själva verket på att sjukvården, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan saknar gemensamma riktlinjer. Sjukvården behandlar och bedömer patienten efter sina kriterier. Arbetsförmedlingen gör uppenbarligen inte sin bedömning av arbetsförmågan på samma sätt som Försäkringskassan, något som egentligen är helt absurt då deras utredningar kostar samhället stora summor.

Självklart borde Arbetsförmedlingen göra sina bedömningar enligt försäkringsvillkoren som Lars Clarvid på Försäkringskassan hänvisar till. Försäkringskassan å sin sida fokuserar på att hålla nere sjuktalen i statistiken. Den nya snävare linjen beror heller inte på någon lagändring, utan på att Försäkringskassan ändrat sin tolkning av lagen för att uppfylla det politiska målet med lägre sjuktal.

I praktiken gör samhället alltså tre olika bedömningar av en persons arbetsförmåga när man ansöker om sjukersättning, bedömningar som absurt nog inte görs enligt samma riktlinjer. Det här är inga nyheter för anställda inom vården, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Så länge man inte har gemensamma riktlinjer blir resultatet ineffektivitet, ökat lidande för den som kommit i kläm, och stora kostnader för samhället.

Frågan är varför ansvariga politiker inte infört gemensamma riktlinjer, eller för den sakens skull lämnat uppdraget till en part för att motverka motstridiga bedömningar som riskerar att drabba den som ansöker om sjukersättning.

Tyvärr så har Loay Behnam ”hamnat mellan stolarna” det nya begreppet för människor som kommit i kläm för att olika instanser i samhället inte kan samarbeta, ofta på grund av skilda eller diffusa regelverk. Det är tiotusentals människor som börjat sin resa mot utanförskapet på samma sätt, så Loay är långtifrån ensam. Situationen säger också en hel del om dagens samhälle där politiska mål och sparkrav drabbar redan utsatta människor.

JM Andersson