Insändare I mars för 100 år sedan hade första världskriget nyligen tagit slut. Freden undertecknades i juni samma år i Versailles, på dagen fem år sedan skotten i Sarajevo avlossades. Den serbiske nationalistens, Gavrilo Princip, skott mot det österrikiska tronföljarparet hade inlett det blodigaste och mest långvariga kriget i den då kända världshistorien. Nationalismen firade triumfer. Arméerna skramlade med sina vapen. Stridsgasen spreds över skyttegravarna. Arbetarrörelserna och suffragetterna i de krigförande länderna gav sitt stöd åt kriget.

Men fredsälskande män och kvinnor försökte förtvivlat få stopp på kriget så småningom. Den kvinnliga fredsrörelsen, (WILPF) bildades 1915 i Haag av rösträttskvinnor som tog sig igenom taggtråd och skyttegravar för att träffas och kräva fred, slut på våldet, fredsfostran, frihet från förtryck. Ryska revolutionen var också en protest mot kriget, i Tyskland hade revolter ägt rum och försök till revolutionära regeringar hade bildats. Det var oro i Europa 1919. Högerns gamla fästen skakade och vänstern var på frammarsch.

I Sverige hade hungerkravaller ägt rum 1917 runt om i landet som en protest mot regeringen Hammarskjöld (Hungerskjöld) och högerregeringen Swartz. Den senare fick avgå och ersattes av en liberal/socialdemokratisk regering på hösten 1917. Det var den, regeringen Edén-Branting, som fick äran att införa allmän och lika rösträtt i vårt land och därmed lugna uppretade folkmassor i Stockholm. Först som ett beslut vid en urtima (ej regelmässigt inkallad) riksdag på senhösten 1918 och sedan med en första konstitution våren 1919. Men eftersom det var en grundlagsändring krävdes det två riksdagsomröstningar med mellanliggande val, innan lagen kunde träda i kraft 1921.

Sverige var sist i Norden med att införa allmän rösträtt till riksdagens andra kammare som nu för första gången även inbegrep kvinnor. Finland var först 1905 som en eftergift åt kvinnorna att med hjälp av deras röster försöka vinna självständighet från det ryska överhuvudet. Norge var nummer två efter att landet hade blivit kvitt unionen med Sverige.

Det fanns nämligen andra skäl än rättvisa och demokrati för att genomföra allmän och lika rösträtt. Rösträtten uppfattades också som ett lockbete åt en vänster som annars hade kunnat ställa till med bråk eller revolution. Men i Sverige var högerkrafterna starka och gick i förbund med kungahuset för att stoppa vänstern (dit räknades socialdemokrater och radikala liberaler).

Så trots en omfattande, välorganiserad rösträttsrörelse tog det nästan 20 år av rösträttskamp för kvinnor att bli likvärdiga medborgare i vårt land. Utan en sådan rörelse hade det kanske tagit ytterligare 25 år som i Frankrike eller Italien. Det är värt att fira på 8 mars!

Renée Frangeur

genushistoriker och ordförande i IKFF Motala