Skogen är och har historiskt varit ryggraden i svensk ekonomi, framförallt på landsbygden där den stått för tillväxt och framtidstro.
Omkring 120 000 människor är sysselsatta i skogsindustrin och dess exportvärde uppgår till 150 miljarder kr årligen. I klimatomställningen kan ny teknik kännas främmande och långt borta men en del av lösningen, skogen är mitt framför näsan på oss. I klimatdebatten har skogens betydelse underskattats.
Svensk skog binder lika mycket utsläpp som hela landets samlade koldioxidutsläpp, vi utvinner förnybart biodrivmedel ur skogen, företag som HM och Ikea storsatsar på textiler från skogen. Skogsägare på landsbygden står på frontlinjen i denna utveckling. Men för att vi ska klara detta måste vi ha en stärkt äganderätt som låter markägare bruka sin skog efter egen vilja.
Rätten att äga och bruka sin egen skog är idag hotad. Enskilda markägare får se sina livsbesparingar och skog som kanske har brukats i sin släkt genom generationer konfiskeras eller tvingas sättas ur bruk av ansiktslösa byråkrater, utan skälig kompensation. Lagstiftning ger rätt åt allmänheten, inte sällan aktivistorganisationer, att överklaga beslut om avverkning.
Nya Skogsutredningen som är ute på remiss går i helt fel riktning. Den föreslår att ytterligare en halv miljon hektar skog ska sättas ur bruk, oavsett markägarnas vilja. Redan idag är en fjärdedel av all skog satt ur produktion. Det finns många intressenter för skogen och det är inte oväntat att utredningen har svårt att nå en kompromiss mellan parterna. Stora industrier vill ha omfattande kalhyggen. Miljöorganisationer vill sätta så mycket skog som möjligt ur bruk för den biologiska mångfalden. Turismen vill ha en tillgänglig och anpassad skog. Lokalinvånare vill bevara sina promenadstråk. Men den part vars tillgång alla vill åt, det vill säga skogsägaren, prioriteras aldrig.
Vi behöver bruka mer skog för klimatet och ekonomins skull, inte mindre. För varje brukat träd planteras i snitt 2,7 nya träd. Genom ett mer aktivt skogsbruk har mängden skog fördubblats på 100 år. Staten litar inte på att enskilda skogsägare kan bedriva ett hållbart skogsbruk själva.
Detta är ironiskt eftersom det är tack vare privata skogsägare som vi har kvar någon urskog i landet överhuvudtaget eftersom staten skövlade all sin. Skogsägare är bättre på hållbart skogsbruk än staten. Det man själv äger bryr man sig också mer om. Redan idag avsätter privata skogsägare 8 % av sin skog frivilligt för naturvårdssyfte.
Utöver att se skogen som en resurs för tillväxt behöver vi också se den som en allt större nyckelspelare i klimatomställningen. Men då behöver vi stärka äganderätten, förbjuda myndigheter att konfiskera eller sätta privat ägd skog ur bruk av naturvårdssyfte om så inte är frivilligt av markägaren och sälja ut statligt ägda Sveaskog AB. Om vi allt mer skulle se skogens syfte som reservat eller rekreation skulle vi inte bara skada den mest grundläggande rätten i vår demokrati, äganderätten, utan även behöva göra stora avkall på vår välfärd. Det är i alla fall inte vi beredda att göra.