Det är bättre att stödet finns där när livet vänder

Igår svor jag och två nära vänner till mig över kilopriset på jordgubbar. Hur är det möjligt att butikerna kan ta 139 kronor kilot för svenska jordgubbar? Och ni som tar jordgubbsförsäljarna i försvar eller MVT:s fanclub på Facebook som kommer med beska kommentarer när folk klagar över låsta artiklar för dem som inte har ett abonnemang, att det är bara att dra in på "fredagsmyset" så får man råd. 

Nej, lever man på ersättning från Försäkringskassan eller har blivit utförsäkrad och tvingas söka försörjningsstöd från socialen, finns det inte pengar till frukt och grönt, dagstidningar, cava, prosecco, godis, chips, läsk, glass i stora lass i sommartider, gymkort, fritidsaktiviteter, kläder och skor efter väder, munskydd, mediciner etcetera. Och jag talar utifrån egen erfarenhet! 

I skolavslutningstider hör jordgubbstårta till i de flesta svenska folkhemmen, för att inte tala om midsommarafton. Vilka blir lidandes? Jo, millenniebarnen! I början av 1990-talet var inkomstskillnaderna förhållandevis små i Sverige och därmed uppmättes en låg relativ barnfattigdom. 1997 var den relativa barnfattigdomen i Sverige 7 procent. 2.0 ligger den på 9,3%. Ursäkta mig alla barmhärtiga samariter som skänker pengar till julänglar och julhjälpen eller övriga insamlingsbössor som samlar in pengar till fattiga barn i Sverige 2.0, och som skriker "avgå" så fort ni hör att ett parti (V) av åtta möjliga vill höja skatten några korvören? 

Tror ni inte att det skulle kännas bättre för dem, om de slapp förlita sig på allmosor och de fick ut på sina egna inbetalda försäkringar som varje svensk medborgare betalar in skatt till varje månad, för att nyttja om just livet vänder? Talesättet "Svenskarna är ett färgglatt folk: äter grönt, röstar rött, lever blått och jobbar svart" stämmer väl in på Medelsvensson 2.0!